2015-03-17
Paddan är ett kraftigt groddjur. Huden är brunaktig, tjock och vårtig. Den finns över hela Sverige, förutom längst i norr. Paddan har kortare ben än grodan och går hellre på land än hoppar. Som vuxen blir den ca 15 cm. Den har horisontella pupiller och kopparfärgade ögon.

Paddan har en stor giftkörtel bakom varje öga och en mängd små giftkörtlar i huden på ryggen, som avsöndrar ett slemhinneretande och muskelförlamande gift, vilket gör att de flesta predatorer skyr paddan. Snok och igelkott tål giftet. Grävling, kråkfågel och ormvråk sprättar upp magen på paddorna och undgår på så sätt att bli förgiftade. Man får inte vårtor på händerna om man tar i en padda, vilket man trodde förr.

Paddan leker gärna i samma sjö som där den kläcktes. Den vandrar ofta i stora flockar mot lekplatsen, strax efter vinterdvalans slut. Vandringen kan pågå upp till tio dygn och sker nattetid. Sträckan kan uppgå till drygt 2 km. Äggläggningen varar i 6-12 timmar, i form av strängar som lindas kring vattenväxter.

Paddan är solitär och nattaktiv med gott mörkerseende. Den kommer fram i skymningen för att äta insekter, deras larver, spindlar, sniglar, daggmaskar, små kräl- och groddjur, även möss tas av större paddor. Den är också stationär, man kan återfinna den på samma ställe i veckor.

Paddan övervintrar på frostfritt djup, från september-maj i norra Sverige. Flera paddor kan övervintra på samma ställe, ibland i sällskap av huggorm

Hanarna blir könsmogna vid runt 3 års ålder, honorna vid 4-5 år. Den maximala livsmängden på en padda är ca 40 år.

Människan utgör hot mot paddan vid skogsdikning och borttagande av lekvatten. Biltrafiken på vägarna dödar årligen mängder av paddor. I samband med nya och större vägbyggen görs tunnlar under vägarna vid kända ”vandringsstråk”, för att rädda dessa groddjur.

Den vanliga paddan, liksom alla våra paddor, grodor, ödlor och ormar är fridlysta i hela landet.

Olle Andersson