2013-03-20
Under 1960-talet fanns det mycket hare i våra skogar. Ett 15-tal stövarjägare och i stort sett alla var ute på harjakt under helgerna. 1967 utbröt harpest (tularemi) och harstammen kraschade, därefter har harstammen varit svag med viss årsvis variation. Idag år 2013 har vi endast två stövare i byn och harstammen är fortfarande svag.

Naturligtvis dog en stor del av stammen i harpest under slutet av 60-talet. Efter några år tillfrisknade stammen, men aldrig till samma antalsnivå som före pesten. Vad som är orsaken till dagens svaga harstam är svårt att förklara, men jakt eller predation är det inte. Troligtvis har vi fortfarande kvar tularemi och övriga harsjukdomar i vårt skogslandskap, som tillsammans med ett flertal miljöstörningar håller harstammen på denna låga nivå.

Parasiter och bakteriesjukdomar är vanligt förekommande bland harar. En av de mest vanliga parasiterna är lungmasken. Tecken på förekomst är mörka, nästan grönsvarta fläckar på ytter- och bakkanten av lungorna. I allmänhet påverkar inte lungmasken harens närings- eller hälsotillstånd. Harens lungmask infekterar bara harar, lungorna kan ges till hunden.

Andra vanligt förekommande parasiter är två former av bandmask. Bandmaskar finns i tarmarna, så råa inälvor bör inte ges till hunden.

Noseksem orsakas av mikroorganismer som angriper huden omkring nosen och könsöppningen, sjukdomen har utdraget förlopp och ofta med dödlig utgång.

Av bakteriesjukdomar är tularemi den mest allvarliga. Den kan till och med påverka harbeståndet lokalt, därför att dödligheten är stor. Bakterien sprids med myggor och andra blodsugande insekter, främst under sensommaren. Hos hare är sjukdomsförloppet snabbt, inkubationstiden är ett dygn. Haren dör inom två till fem dygn. Människor kan också drabbas av tularemi.

/ Olle Andersson