Kategoriarkiv: Skogsbruk

Hackspettar i Norrbotten

2015-04-15
Göktyta
Häckar i löv- och blandskogar samt i trädgårdar. Livnär sig huvudsakligen på myror som plockas upp från marken med hjälp av den klibbiga tungan. Livnär sig också på andra insekter, tex. skalbaggar, gräshoppor och landsnäckor. Äter vid vissa tillfällen bär. Hackar inte ut sitt eget bohål. Göktytan är flyttfågel.

Gråspett
En av våra minst kända hackspettar. Förekommer sparsamt i större skogsområden med björk- och aspblandad barrskog, ofta i anslutning till bergsluttningar. Bohålet hackas vanligen ut i ett lövträd. Livnär sig på myror och ytlevande insekter. Ofta undersöks murkna trädstammar och stubbar, och födan plockas fram under löst sittande bark och från barkspringor. Under vintern kommer gråspettar ibland fram till fågelbord för att äta talg.

Spillkråkan
Vår största hackspett. Påträffas både i rena barrskogar och i bland- och lövskogsbestånd. Bohålet huggs ut av båda könen i ett grovt träd. Lever främst av stora myror och vedborrande insekter. Den viktigaste födan är hästmyran som letas upp i rötskadade granar. Den äter både larver, puppor och fullbildade exemplar. På sensommaren äter den även enstaka blåbär. Behöver stora revir, ofta på 300-400 hektar.

Större hackspett
Vår vanligaste hackspett. Trummar ofta på telefonstolpsbleck. Den är mycket anpassningsbar och förekommer i så gott som alla skogsmiljöer från urskogsartade områden till större stadsparker. Mest känd är den för sina hackspettsmedjor, dvs. springor i vissa träd eller telefonstolpar, där hackspetten kilar fast tall- och grankottar, som den sedan berarbetar med näbben för att komma åt fröna. Under sådana smedjor kan det ligga hundratals bearbetade kottar. Båda könen hackar ut bohålet i ett träd. Under vinterhalvåret lever den nästan uteslutande på frön av tall och gran. Efter lövsprickningen plockar den larver, ytligt på grenar och i lövverket. Den äter också halvvuxna småfågelungar som den plockar upp ur holkarna genom att hacka sig in.

Vitryggig hackspett
Kan ha försvunnit helt från våra skogar! Den är knuten till lövskogar eller lövträdsrika blandskogar. Trivs bäst i strandskog vid sjöar och vattendrag, utefter bergsbranter och raviner och i igenväxande slåtter- och betesmarker. Börjar hacka upp bohålet redan i början av april, vanligen i ett torrt träd. Bohålets tak pryds ofta av en ticka. Lever främst av olika vedinsekter, särskilt larver av långhorningar, som plockas fram ur lövträd. Vitryggen har stora revir (>200 ha). Under näringssöket fläker den ofta bort bark på döda träd eller hackar djupa hål in i veden. Vintertid kan den också komma till fågelbord för att äta talg.

Mindre hackspett
En art som minskar i våra skogar. Minst bland våra hackspettar. Förekommer i lövskogar eller lövträdsrika blandskogar och påträffas särskilt i strandskogar, lövkärr och igenväxande slåtter- och hagmarker. Den tycks föredra ogallrade, naturskogsliknande bestånd. Under vintern söker den föda i vass. Båda könen hackar upp ett bohål, vanligen i en sidogren eller i torrved. Äter uteslutande insekter. Söker ofta sin föda på smala träd eller på döda eller döende grenar.

Tretåig hackspett
Den vanligaste hackspetten i de norrländska barrskogarna. Båda könen hackar ut bohålet, och vanligen väljs ett dött eller döende träd, ofta gran. Vanligen ligger bohålet ganska lågt över marken. Äter huvudsakligen insekter, rämst vedborrande skalbaggar som barkborrar och splintborrar. Hackspetten ”ringar” granar under våren, vilket innebär att den hugger ett antal små hål bredvid varandra runt stammen och suger ”sav”.

(Ur boken Nordens Fåglar – Roland Staav / Thord Fransson)
/Olle Andersson

Hästmyran – En länk till höga naturvärden

2015-03-31
Hästmyran är vår största myra. Den kan bli 2 cm lång och lever i skogar och andra trädbevuxna områden över hela Sverige. I rötskadade träd bildas nya myrsamhällen. Med sina kraftiga käkar gnager myrorna ut gångar och håligheter i trämaterialet.

Ett hästmyresamhälle grundas av en nyligen parad vingad hona. Hon söker upp en liten hålighet i fuktigt och rötskadat trä. I huvudboet börjar drottningen lägga ägg som utvecklas till arbetsmyror. Samhället växer långsamt och först efter ca 10 år kan det bestå av flera tusen arbetare.

Hästmyror kan etablera två typer av bon; huvudbo och satellitbo. Drottningen befinner sig alltid i huvudboet. När samhället växer bildas satellitbon. Huvudboet finns ofta i naturen, medan ett eller flera satellitbon kan finnas inne i en byggnad.

Myrornas finfördelade gnagspån, kallas ”mulm”. Där skapas en gynnsam och skyddad miljö för många små insektsarter. I myrornas gångar och håligheter lever och utvecklas samhällets arbetsmyror.

Hästmyror lever av döda och levande insekter, växter, växtsafter och det söta sekret (s.k. honungsdagg) som bladlössen avsöndrar. 

Spillkråkan hör att det finns hästmyror i den rötade trädstammen, den hugger hål på stammens yta nära roten. När myrorna kommer till hålet blir de uppätna av spillkråkan.
Lämna träd där spillkråkan huggit hål vid stambasen. Detta är ett värdefullt hänsynsträd i vårt skogslandskap.

/Olle Andersson

 

Vanlig padda

2015-03-17
Paddan är ett kraftigt groddjur. Huden är brunaktig, tjock och vårtig. Den finns över hela Sverige, förutom längst i norr. Paddan har kortare ben än grodan och går hellre på land än hoppar. Som vuxen blir den ca 15 cm. Den har horisontella pupiller och kopparfärgade ögon.

Paddan har en stor giftkörtel bakom varje öga och en mängd små giftkörtlar i huden på ryggen, som avsöndrar ett slemhinneretande och muskelförlamande gift, vilket gör att de flesta predatorer skyr paddan. Snok och igelkott tål giftet. Grävling, kråkfågel och ormvråk sprättar upp magen på paddorna och undgår på så sätt att bli förgiftade. Man får inte vårtor på händerna om man tar i en padda, vilket man trodde förr.

Paddan leker gärna i samma sjö som där den kläcktes. Den vandrar ofta i stora flockar mot lekplatsen, strax efter vinterdvalans slut. Vandringen kan pågå upp till tio dygn och sker nattetid. Sträckan kan uppgå till drygt 2 km. Äggläggningen varar i 6-12 timmar, i form av strängar som lindas kring vattenväxter.

Paddan är solitär och nattaktiv med gott mörkerseende. Den kommer fram i skymningen för att äta insekter, deras larver, spindlar, sniglar, daggmaskar, små kräl- och groddjur, även möss tas av större paddor. Den är också stationär, man kan återfinna den på samma ställe i veckor.

Paddan övervintrar på frostfritt djup, från september-maj i norra Sverige. Flera paddor kan övervintra på samma ställe, ibland i sällskap av huggorm

Hanarna blir könsmogna vid runt 3 års ålder, honorna vid 4-5 år. Den maximala livsmängden på en padda är ca 40 år.

Människan utgör hot mot paddan vid skogsdikning och borttagande av lekvatten. Biltrafiken på vägarna dödar årligen mängder av paddor. I samband med nya och större vägbyggen görs tunnlar under vägarna vid kända ”vandringsstråk”, för att rädda dessa groddjur.

Den vanliga paddan, liksom alla våra paddor, grodor, ödlor och ormar är fridlysta i hela landet.

Olle Andersson

Åtgärder för att skapa boplatser till fågelarter som missgynnas av skogsbruket

2013-03-04
Arter beroende av gamla tallar
Vid avverkning lämnas tallar med anlag för grova och utstående grenar i kronan. Träden blir värdefullare om de ställs kvar gruppvis, särskilt i ostörda lägen, i bergig terräng och vid vatten. Denna grovkroniga typ av gamla tallar måste havsörn, kungsörn och fiskgjuse ha för att träden skall bära deras uppemot ett ton tunga risbon. Fiskgjusen kräver för sin bobyggnad en nästan platt trädkrona.

Låt enstaka/grupper av lämpliga fröträd växa in i den nya skogen. Dessa evighetsträd blir framtida gammeltallar som kanske blir lämpliga häckningsplatser för örn eller gjuse, men också framtida högstubbar till slagugglan.

Planera in små grupper av evighetsträd redan vid röjningstillfället. Dessa markeras med att ingen undervegetation röjs bort under gruppen. På sikt skapas gamla rötade tallar som spillkråkan gärna använder som sitt boträd. Boträden knäcks ofta vid bohålet och därigenom skapas en hålstubbe åt slagugglan. Slagugglan behöver också ett sitträd intill sin bostubbe. Kapa ett träd 5 meter över marken och ugglorna har ett bra sitträd från vilket de jagar, överlämnar mat eller vaktar sina ungar i boet.

Arter beroende av risbon
Många rovfågelarter häckar i större risbon, som ofta används under flera år. De olika arterna övertar ofta varandras bon. Gemensamt för risbobyggande arter är att de häckar i skogar med kraftiga grönkronor. Nyckelarten i detta sammanhang är duvhöken. Den är inte i sig hotad, men fyller en stor funktion som bobyggare åt de övriga medelstora rovfågelarterna. En alldeles speciell betydelse har duvhöken för lappugglan som inte själv bygger egna bon utan nyttjar andras. Eftersom lappugglan även häckar i konstgjorda risbon kan man med fördel själv bygga lämpliga bobalar/lådor i en lämplig häckningsmiljö.

Arter beroende av hålträd
Hackspettarna är nyckelarter genom att de skapar bon för andra hålbyggare. Viktigt för alla hackspettarter är att det finns riklig tillgång till död och döende ved. Bristen på gammal lövskog har gjort att arter som vitryggig hackspett, mindre hackspett och gråspett på senare tid minskat. Vitryggen kan redan ha försvunnit från Norrbottens skogar. För att säkerställa hålbyggarnas boplatser så måste vi målmedvetet skapa större andel löv i våra skogar. Vi måste tillåta ”ruttnande” träd i våra brukade skogar.

I samband med röjning och gallring i yngre bestånd måste vi lämna små grupper av träd som tillåts att utvecklas till gammal och döende skog. Låt lövskärmar och enstaka/grupper av lövträd på hyggen växa in i den nya skogen. Här skapas med tiden död och döende lövskog. I våra blandskogar måste vi också tänka på att låta grova lövträd stå kvar i beståndet hela omloppstiden.

/Olle Andersson

Att bruka, skydda och skapa biotoper i vårt skogslandskap

2013-03-02
Särskilt ansvar
Det är oundvikligt att ett intensivt skogsbruk får konsekvenser av olika slag för flora och fauna. Vissa arter påverkas positivt medan andra missgynnas. Arter som inte är bundna till någon speciell biotop, har stor anpassningsförmåga och klarar sig väl i den brukade skogen, medan arter som är beroende av speciella och idag ovanliga biotoper, kan ha svårt att hitta sitt ”livsrum”. De saknar alternativa biotoper och påverkas nästan alltid negativt när deras livsmiljö beskärs. Vi har ett särskilt ansvar för dessa arter.

Naturhänsyn
Grunden för en god flora- och faunavård är förekomsten av naturliga miljöer. Skogsbruket måste därför bedrivas på ett sådant sätt att den naturliga variationen i skogsmiljön bevaras eller återskapas. Vid alla skogliga åtgärder måste ”hänsynstanken” finnas med. Förutsättningar för framtidens flora och fauna grundläggs genom den hänsyn som tas idag. Med goda kunskaper och god planering före alla skogsskötselåtgärder kan vi skapa framtida livsmiljöer för de arter som ”farit illa” av det moderna skogsbrukets framfart. Det är vår skyldighet att se till att våra skogar får tillbaka de karaktärer som fanns i naturskogen och som många arter är beroende av för att leva och föröka sig.

Om du som skogsägare avverkar själv har du ju alla möjligheter att ta vederbörlig naturhänsyn. Om du däremot sätter bort/säljer skog på rot är det viktigt att du rådgör med den som planerar avverkningen och med entreprenören som ska avverka din skog, för att säkerställa den naturhänsyn som är möjlig att ta.

/Olle Andersson

Skogsbrukets effekter på tjädrarnas spelplatser

2013-02-11
Varför minskar skogsfågeln?
I naturskogen är tjädertätheten tre gånger så hög som i kulturskogen. Kvarvarande rester av gamla, flerskiktade skogar, som är gynnsamma för skogsfågeln minskar i snabb takt. Dessutom har stora arealer våtmarker dikats ut. Dessa förändringar i skogsfågelns livsmiljöer har lett till kraftiga nedgångar i stammarna och värst drabbad är tjädern. Det avverkas spelplats efter spelplats och tjädern har svårt att hitta nya lämpliga lokaler för sin fortplantning.

Varför är det så viktigt att skydda tjädern?
Tjädern är inte utrotningshotad i vårt land, men har idag betydligt svagare stammar än på 1940-talet. Tjädern är inte bara ett värdefullt jaktbart vilt och en obeskrivlig upplevelse på spelplatsen, den är också något av ett adelsmärke för den produktiva och variationsrika storskogen. Med tjäder i våra skogar dokumenterar vi friskheten i vårt skogslandskap.

Vilka krav har tjädern på sin livsmiljö?
Tjädern trivs i luckiga, produktiva skogar med välutvecklad markflora och insekter för sitt näringsfång samt skyddande undervegetation. Tjädern måste ha tillgång till sumpskogar och våtmarker och gynnas av flerskiktade skogsbestånd. Tjäderns spelplatser ligger vanligen i traktens äldsta skogsmiljöer, lokaler som idag är mycket starkt avverkningshotade.

Spelplatsen är centrum för en grupp tjädertuppar.
Tupparna delar upp spelplatsen i revir och omgivningen i hemvisten. Tjäderspelplatserna kan se mycket olika ut, men deras drag av oföränderlig miljö är gemensam. Gamla spelplatser består alltid av stabila vegetationstyper. Stort inslag av skogliga impediment och gammal skog präglar de spelplatser som fortfarande intresserar tjädertuppar. Myrflikar, kantskog, hällmarksskog, långsamväxande tallskog och gammal granskog är säkra ingredienser för en bra tjäderspelplats.

Hönornas revir och krav på vegetation.
Hönreviren har stora variationer. Det viktiga tycks vara att hönan under värp- och ruvningstiden har tillgång till en miljö med närhet till variationsrik föda. Sumpskog och myrkanter är därför viktiga biotoper om våren. Där serveras, redan när snön fortfarande ligger kvar, knoppar av tuvull. För hönan är tuvullens höga halter av kalcium och fosfor viktiga under äggproduktionen. I dagens kulturskogar tar hönorna praktiskt taget alla vegetationstyper i anspråk som boplats.

Speltokiga tjädrar – Ett skogligt sjukdomssymtom.
Idag observeras speltokiga tjädrar mycket ofta. Under 1950-talet var det sällsynta företeelser. Där speltokiga tjädrar förekommer finns alltid nyupptagna hyggen i närheten. Tuppar och hönor drabbas av psykisk obalans när skogsbruket ”tagit” den skog som en gång var tjäderns. Vad som händer med spelplatsen vid kalavverkning beror hur de närliggande markerna ser ut. Har tjädern bara utnyttjat en del av en spelvärdig biotop, får man inom ett par år en förflyttning i sidled av spelområdet. Denna nya lokal hyser i huvudsak yngre tuppar, medan de gamla håller sig kvar i den invanda lokalens grannskap tills de dör. Ofta övergår de till att bli s.k. speltokiga tuppar.

Kan man avverka på själva spelplatsen?
I första hand bör du som markägare överväga att låta spelplatsen få bli en gammelskogsoas i landskapet. Inga skogliga ingrepp får ske under mars-juni. Man kan förena tjäderns krav på spelplats med visst skogsbruk, men den innersta kärnan av spelplatsen skall i princip alltid lämnas orörd. Avverka små ytor i ett mosaikartat mönster. Efter genomhuggning bör det stå kvar minst 400 träd/ha. Behåll naturlig skiktning i beståndet. Eftersträva variation i trädtätheten. Tupparna vill ha skog med omväxlande täta och öppna partier. Spara därför naturligt förekommande små grangrupper. Se till att det finns tillräcklig undervegetation så att sikten 1 m över marken inte överskrider 70 m. Lämna en ridå av äldre skog runt spelet som är tillräckligt bred för att hindra fri insyn. Spara några äldre grovkvistiga tallar som natträd.

Den framtida skogen – En skog för tjäder?
Skogsbruket har idag en mycket positiv inställning till att skydda tjädrarnas spelplatser. Varför blir då spelplatser kalavverkade?

Orsakerna kan vara många.Tjäder
Skogsbrukets företrädare saknar uppgifter om var spelplatserna finns.
Skogsbrukets företrädare saknar kunskap om tjädrarnas krav på sin spelplats.
Hur hittar man kärnspelplatsen?
Hur reagerar tupparna för en avverkning, på eller i anslutning till spelplatsen?
Vilka skötselmetoder kan skogsbruket arbeta med?
Återvänder tuppar till gamla spelplatser som efter slutavverkning beskogats?

Med den forskning som pågår och det intresse som finns hos skogsbruket,
för att bevara tjädrarnas spelplatser, kan vi nog räkna med att framtidens
skogar också blir en skog för tjädern.

/Olle Andersson