2013-03-02
Flodpärlmusslan tros ha funnits på jorden i minst 150 miljoner år. Den behöver rent friskt vatten för att överleva. Dessutom är den beroende av laxöring för att fortplanta sig. Förorenas ett vattendrag eller försvinner öringen, drabbas också ”pärlmusslan”. Om musslan försvinner är det ett allvarligt tecken på att vattendragets miljö håller på att förändras. Vill vi bevara flodpärlmusslan måste vi skydda dess livsmiljö.

Vår äldsta djurart
Man känner igen flodpärlmusslan på dess kraftiga och mörka skal. Skalet är rundat till njurformat. Hos gamla individer är den äldsta delen bortfrätt. Flodpärlmusslan blir 10-15 cm lång och lever enbart i rinnande vatten, aldrig i sjöar. Den sitter på högkant i bottnar med sand, grus och sten. I Norrbotten har vi en musselart, som kan förväxlas med flodpärlmusslan. Det är dammusslan, den har tunnare skal, är ljusare och finns även i stillastående vatten som sjöar. På insidan av varje skalhalva, nära ena änden av gångjärnet, har flodpärlmusslan 1-2 kraftiga tänder, vilket dammusslan saknar. Pärlmusslan förekommer från Skåne till Lappland. Den är en uråldrig djurart, anpassad till ett liv i bäckar, åar och älvar med rent och näringsfattigt vatten. Den växer långsamt. I skalet bildas årsringar, som visar att flodpärlmusslan kan bli upp till 200 år gammal i norra Sverige. Människan har intresserat sig för pärlmusslan i åtminstone tvåtusen år. I sällsynta fall bildar de äkta pärlor, som har varit mycket eftertraktade av pärlfiskare. Från 1 januari 1994 är flodpärlmusslan fridlyst i hela landet. I Norrbotten har den varit fridlyst från 1955.

Öringen – Livsviktig för flodpärlmusslan
Flodpärlmusslan får sin näring genom att filtrera andningsvattnet med hjälp av gälarna. Födan består mest av växtdelar som transporteras från gälarna till munnen av flimmerhår. Musslan sitter stilla på samma ställe i åratal om det inte inträffar något ogynnsamt. Under gynnsamma förhållanden bildar flodpärlmusslan mycket täta bestånd, där musslorna står sida vid sida i flera lager på varandra, s.k. musselbänkar. I juli-augusti släpper hannarna ut spermierna i vattendraget. Honorna suger in dem med andningsvattnet och de upp till 4 miljoner äggen per individ befruktas. Flodpärlmusslan blir könsmogen vid 20 års ålder. Då är den ca 6-8 cm lång. Den har utvecklat en märklig egenhet som gör att den inte är helt beroende av korsbefruktning. Ensamma honor har förmågan att bilda spermier och självbefrukta sig. Det tar omkring 5 veckor för äggen att utvecklas på musslans gälar till små larver. För att utvecklas vidare måste de lyckas haka sig fast i gälbladen på en öring. Det är framför allt de öringsyngel som kläcktes samma vår, som fungerar som värdfiskar. Mussellarverna parasiterar på fisken, utan att skada. De hämtar näring från dess blod. Efter 8-10 månader har de utvecklats till ca 0.5 cm långa små musslor, färdiga att släppa från öringens gälar. Detta sker på försommaren och tycks sammanfalla med att de då årsgamla öringarna vandrar till nya ståndplatser i vattendraget. På så sätt kan flodpärlmusslan spridas både upp- och nedströms. För att de nyfödda musslorna skall överleva, måste de hamna i en sand- eller grusbotten där de kan suga sig fast och sitta skyddade. Flodpärlmusslor klarar inte längre perioder med stillastående vatten, då kvävs de.

De många hoten mot flodpärlmusslan
Så länge miljön var ren och oförstörd kunde inte pärlfisket utrota flodpärlmusslan.  Pärlfiskarna lämnade kvar de unga musslorna i vattendraget, eftersom det tar uppemot ett halvsekel för en stor pärla att bildas. Idag är det annorlunda. På grund av miljöförstöringen är flodpärlmusslan utrotningshotad. Under 1900-talet har pärlmusslan försvunnit helt från omkring hälften av de vattendrag i Sverige, där den tidigare funnits.
Människan är flodpärlmusslans enda verkliga fiende. När vattnet försuras minskar kalkhalten. Eftersom flodpärlmusslans skal till stor del består av kalk, kan den inte tillväxa i alltför kalkfattigt vatten. När vattnet blir riktigt surt, kan det dessutom direkt skada musslorna. En av de allra viktigaste orsakerna till flodpärlmusslans tillbakagång är brist på öring. Det finns många orsaker till att öringen minskar eller försvinner, bl.a. försurning, skogsbruk och olika typer av vattenföroreningar. Pärlmusselbestånd skadas ofta av att man gräver eller kör direkt i vattendraget där de lever. Detta sker i samband med utdikningsprojekt, vägbyggnation och skogsbruk. Öringens lekbottnar slammar då igen och musslornas förökning uteblir.

Varför bevara flodpärlmusslan
Att flodpärlmusslan nu är på väg att försvinna kan tolkas som en allvarlig larmsignal. Den kräver rent och klart vatten, som får strömma fritt där de ekologiska samspelen mellan arterna inte är störda. Med flodpärlmusslan försvinner en hel naturtyp, som tidigare har varit vanlig. Vi kan utgå ifrån, att flodpärlmusslan inte är den enda art som är beroende av denna miljö. Svenska forskare har visat att flodpärlmusslan kan ha stor betydelse som miljöarkiv. Den lagrar de ämnen som passerar vattendraget i sitt skal. Ett 50-tal ämnen har kunnat analyseras, och med hjälp av årsringarna vet man när inlagringen i skalet skedde. Förändringar i vattenkemi och markanvändning för länge sedan kan spåras på det sättet.

Det viktigaste skälet till att bevara hotade arter är kanske etiskt. Varje art och naturtyp har rätt att existera oberoende av människan. Vi har ett ansvar gentemot framtida generationer att inte förbruka arvet av en variationsrik natur. Vatten och luft kan vi rena, men en utrotad art går aldrig att få tillbaka.

/Olle Andersson