Hackspettar i Norrbotten

2015-04-15
Göktyta
Häckar i löv- och blandskogar samt i trädgårdar. Livnär sig huvudsakligen på myror som plockas upp från marken med hjälp av den klibbiga tungan. Livnär sig också på andra insekter, tex. skalbaggar, gräshoppor och landsnäckor. Äter vid vissa tillfällen bär. Hackar inte ut sitt eget bohål. Göktytan är flyttfågel.

Gråspett
En av våra minst kända hackspettar. Förekommer sparsamt i större skogsområden med björk- och aspblandad barrskog, ofta i anslutning till bergsluttningar. Bohålet hackas vanligen ut i ett lövträd. Livnär sig på myror och ytlevande insekter. Ofta undersöks murkna trädstammar och stubbar, och födan plockas fram under löst sittande bark och från barkspringor. Under vintern kommer gråspettar ibland fram till fågelbord för att äta talg.

Spillkråkan
Vår största hackspett. Påträffas både i rena barrskogar och i bland- och lövskogsbestånd. Bohålet huggs ut av båda könen i ett grovt träd. Lever främst av stora myror och vedborrande insekter. Den viktigaste födan är hästmyran som letas upp i rötskadade granar. Den äter både larver, puppor och fullbildade exemplar. På sensommaren äter den även enstaka blåbär. Behöver stora revir, ofta på 300-400 hektar.

Större hackspett
Vår vanligaste hackspett. Trummar ofta på telefonstolpsbleck. Den är mycket anpassningsbar och förekommer i så gott som alla skogsmiljöer från urskogsartade områden till större stadsparker. Mest känd är den för sina hackspettsmedjor, dvs. springor i vissa träd eller telefonstolpar, där hackspetten kilar fast tall- och grankottar, som den sedan berarbetar med näbben för att komma åt fröna. Under sådana smedjor kan det ligga hundratals bearbetade kottar. Båda könen hackar ut bohålet i ett träd. Under vinterhalvåret lever den nästan uteslutande på frön av tall och gran. Efter lövsprickningen plockar den larver, ytligt på grenar och i lövverket. Den äter också halvvuxna småfågelungar som den plockar upp ur holkarna genom att hacka sig in.

Vitryggig hackspett
Kan ha försvunnit helt från våra skogar! Den är knuten till lövskogar eller lövträdsrika blandskogar. Trivs bäst i strandskog vid sjöar och vattendrag, utefter bergsbranter och raviner och i igenväxande slåtter- och betesmarker. Börjar hacka upp bohålet redan i början av april, vanligen i ett torrt träd. Bohålets tak pryds ofta av en ticka. Lever främst av olika vedinsekter, särskilt larver av långhorningar, som plockas fram ur lövträd. Vitryggen har stora revir (>200 ha). Under näringssöket fläker den ofta bort bark på döda träd eller hackar djupa hål in i veden. Vintertid kan den också komma till fågelbord för att äta talg.

Mindre hackspett
En art som minskar i våra skogar. Minst bland våra hackspettar. Förekommer i lövskogar eller lövträdsrika blandskogar och påträffas särskilt i strandskogar, lövkärr och igenväxande slåtter- och hagmarker. Den tycks föredra ogallrade, naturskogsliknande bestånd. Under vintern söker den föda i vass. Båda könen hackar upp ett bohål, vanligen i en sidogren eller i torrved. Äter uteslutande insekter. Söker ofta sin föda på smala träd eller på döda eller döende grenar.

Tretåig hackspett
Den vanligaste hackspetten i de norrländska barrskogarna. Båda könen hackar ut bohålet, och vanligen väljs ett dött eller döende träd, ofta gran. Vanligen ligger bohålet ganska lågt över marken. Äter huvudsakligen insekter, rämst vedborrande skalbaggar som barkborrar och splintborrar. Hackspetten ”ringar” granar under våren, vilket innebär att den hugger ett antal små hål bredvid varandra runt stammen och suger ”sav”.

(Ur boken Nordens Fåglar – Roland Staav / Thord Fransson)
/
Olle Andersson

Förlust av livsmiljöer och blommor hotar bin och humlor

2015-04-13
Vetenskapliga studier påvisar hur de vilda bina kraftigt minskat i antal de senaste årtiondena. 1/3 av våra 287 svenska solitära bin och humlor (som också är bin) befinner sig på rödlistan över hotade arter.

Orsakerna till att bina är hotade är flera, men en huvudsaklig anledning är förlusten av livsmiljöer och blommor. Med förlusten av betesmarker, dikeskanter och andra blommande kantzoner i det intensivt brukade landskapet, där ser vi största nedgångarna.

Till detta läggs en påverkan från användning av bekämpningsmedel, klimatförändringar och människans flytt från landsbygden in till städerna.

Naturbetesmarker och andra blomrika livsmiljöer, utgör en viktig bas för många bin. Fortsatt restaurering och bevarande bör stå högt på dagordningen. Dessutom bör återskapandet av blomrika miljöer få fortsatt stöd, särskilt i intensivt odlade landskap.

Det finns även en aktiv debatt om honungsbinas situation. Antalet bisamhällen blir färre, vilket främst beror på att antalet biodlare i Sverige minskat de senaste 50 åren. Ett stort problem är de parasiter och sjukdomar som angriper honungsbiet. Kemiska bekämpningsmedel i jordbruket påverkar både odlade och vilda bin i landskapet.

Förluster av bin har lett till en oro att även den pollinering de utför påverkas negativt. En pollineringskris har kommit på tal då ¾ av alla världens växtarter är helt eller delvis beroende av insektspollinering, för att sätta frö eller frukt. Det befaras att skördarna minskar i ett stort antal grödor när blombesökande insekter försvinner. För att säkra skördarna måste vi vårda de insekter som bidrar med pollinering.

Binas svåra situation har rönt stor allmän uppmärksamhet. Många fritidsodlare stöttar aktivt bin och andra nyttoinsekter genom att odla attraktiva blommor och genom att undvika växtskyddsmedel i sina trädgårdar.

/Olle Andersson

 

Pollinerande insekter gynnas av “naturlika” trädgårdar

2015-04-09
Våra pollinerande insekter
I Sverige är humlor särskilt viktiga pollinatörer. De är sociala, precis som honungsbin, men bildar mycket mindre samhällen med färre antal arbetsbin. Tillsammans med andra vilda bin kan humlor fungera som ett komplement och en pollineringsförsäkring då det råder brist på honungsbin. Från värden över kommer det rapporter om att vilda bin minskar och är hotade.
Den svenska humlefaunan har förändrats drastiskt de senaste 70 åren. Från att ha varit många olika arter, domineras den i dag av endast två arter, jordhumlorna och stenhumlan.

Stor del av Sveriges befolkning ägnar sig åt någon form av trädgårdsarbete
Hur bör en trädgård planeras för att gynna humlor och bin?
Skapa ytor som liknar växternas naturliga ekosystem i skogslandskap och jordbruksmarker.
Öppna ytor varvas med lummiga och skuggiga områden så att det finns mat, skydd och övervintringsplatser till de önskade invånarna, såsom fjärilar, flugor, humlor och bin.
Andra förutsättningar som man enkelt kan ge sin trädgård för att gynna pollinerare är en hög med död ved, en damm, ängsväxter, stenpartier, blomrabatter och en grupp med brännässlor.
Hur värdefull trädgården är för fåglar, fladdermöss, ödlor och övriga växter beror på hur trädgården är placerad i förhållande till den omgivande vilda naturen.

Skapa biologisk mångfald så ökar antal pollinerande insekter
Medel måste avsättas globalt till att bevara biologisk mångfald och restaurera naturbetesmarker och andra artrika biotoper i jordbrukslandskapet. För att öka antalet vilda bin och humlor måste vi återinföra gamla boplatser och blomresurser som försvunnit från det intensivt brukade landskapet. Dessa miljöer utgör tillsammans en bas för pollinerande insekter och många andra nyttodjur.

/Olle Andersson

Fladdermöss

2015-04-06
Alla fladdermöss är fridlysta i Sverige sedan 1986. I Sverige finns 19 regelbundet förekommande fladdermusarter.

Parningen sker under hösten. Sperman lagras i livmodern och befruktningen sker först nästa vår. Ofta föds bara en unge per år, ibland tvillingar. Fladdermöss på våra breddgrader går i dvala när vintern kommer. När solen återvänder blir honorna dräktiga och samlas i stora yngelkolonier, tillsammans med fjolårets ungar, systrar och mormödrar. I början av juli kommer fladdermusungarna. Fladdermöss blir 30-40 år gamla.

I viloställning hänger de flesta fladdermöss i bakfötterna med huvudet nedåt.
Det är inte ofta man får se fladdermöss på dagen, men det händer. Den hos oss i norr vanliga nordiska fladdermusen kan också vara dagaktiv, särskilt under höst och vår.
Förmågan att orientera med ljud, ekolokalisation, ekopejling eller sonar, är det som gjort fladdermössen till en av de mest framgångsrika och mångskiftande däggdjursgrupperna.

Fladdermöss låter lite olika beroende på vad de gör. De låter på ett sätt när de flyger långa sträckor, på ett annat sätt när de söker efter mat och på ett tredje sätt precis i det ögonblick de tar en insekt.

Eftersom ekolokalisation endast fungerar på korta avstånd, används synen främst på längre håll, för att till exempel finna landmärken och för att undvika hinder på väg till och från födoplatser, eller under migration.

Alla svenska fladdermöss är insektsätare. En fladdermusindivid kan äta upp till 7000 myggor per natt. Flertalet fladderrmöss har ett stort vattenbehov. De dricker i flykten direkt från vattenytan likt svalorna.

Det finns fladdermöss där det finns människor. Fladdermöss trivs gärna i trädrika kulturlandskap och intill vattendrag. Hos oss bor många fladdermöss i träd, andra i hus men även i grottor och utekällare.

Fladdermössen är en mytomspunnen djurgrupp. Många tycker att de är otäcka och farliga eller så förknippas de med magi och häxbrygder. Fladdermössen attackerar inte människor. Att de skulle attraheras av vita lakan är en gammal myt.

Bland fladdermöss i Europa finns en form av rabies, som mycket sällan smittar andra djur och människor. Antikroppar mot denna fladdermusrabies har även konstaterats hos fladdermöss i Sverige. Fyndet innebär inte att klassisk rabies finns i Sverige.

Vindkraftverken dödar ett stort antal fladdermöss per år. Detta kan leda till att sällsynta arter utrotas. Tillståndsmyndigheterna har ökat kraven på kraftverksägarna att skydda fladdermössen.

/Olle Andersson

Älgfluga, hjortfluga eller älglus.

2015-04-04
Älgflugorna är en nykomling från öster som upptäcktes i sydöstra Finland under 1960-talet. I Sverige är den känd redan från 1700-talet. Flugan är en blodsugande parasit som främst lever på stora hjortdjur såsom älg, hjort och rådjur, men kan också förekomma på hästar och hundar. Älgflugans naturliga fiender är mesar, näbbmöss och sorkar.

Älgflugans utbredning går långsamt, eftersom den är dålig på att flyga. Den behöver älgens hjälp för att sprida sig. Den väljer värd efter en kort rusch med hjälp av sin goda syn. Älgflugan har efter sin födsel 2-3 veckor på sig att hitta sin värd. Misslyckas den med detta så dör den. Även om älgflugan irriterar människor och många djur, så sprider den sig oftast med hjälp av älgen. Älgflugan har specialiserat sig just på älgen och därför är dess förekomst direkt i relation till älgstammens storlek.

Vuxna älgflugor är vanligen 5-7 mm långa.
Insekterna börjar söka värddjur efter kläckningen i augusti-oktober.
Den till kroppsformen platta flugan landar på sitt värddjur och bryter av sina vingar för att resten av sitt liv leva på värddjuret. Därefter kryper den in i pälsen och suger blod. Den släpper sina larver till marken och dessa blir nya flugor till hösten.
Älgflugan kan lätt förväxlas med fågelflugan, men den är alltid bevingad till skillnad mot älgflugan som alltid fäller sina vingar när den hittat ett värddjur.

Flugan kan lätt ta miste på sina värddjur och människor, som även kan bli bitna, men den kan inte använda människoblod för sin utveckling. Flugorna tros inte bära med sig några farliga virussjukdomar. Betten kan däremot ge klåda och ömmande bölder som består i flera veckor.
Älgflugan kan däremot överföra bakterier. Forskare i Finland hittade för några år sedan bakterier av släktet Bartonella i älgflugans puppor. I dagsläget finns ingen säker koppling mellan älgflugans angrepp och sjukdom hos människa. Misstankar riktas till den så kallade orienterardöden på 1990-talet. De flesta som avled hade spår av hjärtmuskelinflammation. Man kunde i de flesta fall även påvisa exponering för Bartonella-bakterien. Orienterare är i högsta grad skogsaktiva och kan ha fått bett av älgflugor. Om man tränar med en infektion i kroppen är det inte ovanligt att få hjärtmuskelinflammation.

Älgflugan är svår att bli kvitt när den väl har landat, eftersom den är både flat, tjockhudad och försedd med rejäla klor på sina fötter som den kan hålla sig fast med. Den kilar snabbt in under kläderna/pälsen och gömmer sig. Den är nästan omöjlig att slå ihjäl med handen, bäst är att klämma ihjäl den eller nypa huvudet av den. Hamnar den i håret kan det krävas en kam för att få bort den.

I Finland har älgflugorna varit ett allvarligt problem sedan 60-talet, vilket beror på en alltför tät älgstam säger älgforskaren Lena Huldén från Helsingfors. Hennes forskarlag har räknat ca 10 000 älgflugor på en enda älg.

I Sverige har jägare och bärplockare under senaste åren rapporterat stort antal besvärande älgflugor, på platser där de inte funnits förut. Nu finns älgflugan över hela landet, även i Norrbotten.

/Olle Andersson

Vad äter björnen?

2015-04-03
Brunbjörnen är allätare. Den äter i huvudsak bär, myror och klövvilt (främst älgkalvar), men även örter och gräs. Blåbär, kråkbär och lingon är det viktigaste rent energimässigt.

Björnens diet är starkt säsongbetonad. Sex till sju månader av björnens år tillbringas i vintersömn, då den enbart lever på de fettreserver som byggts upp under sommaren och hösten.

När björnen går ur idet på våren har en stor del av fettreserven förbrukats. Överlag har hanarna mer kvar av fettreserven än honor, eftersom honorna föder sina ungar under ideperioden. 

Födan som intas under vårperioden går till att bygga upp kroppsstorleken, snarare än att enbart bygga på fettreserven inför nästa år.

Proteinrik föda är eftertraktad och dominerar under vår och sommar. Den består till mycket stor del av myror, något som är typiskt för den Skandinaviska björnen. Under tidig vår äts de stackbildande myrorna i större utsträckning. Senare under våren och sommaren dominerar hästmyrorna som föda. När myrkolonier grävs ut konsumeras enbart en bråkdel av de tillgängliga myrorna, dock konsumeras en större andel hästmyror än stackmyror.

Älg är ett av björnens viktigaste födoämnen under vår och tidig sommar, detta gäller främst älgkalvar. Björnen är en ineffektiv predator av stora fullvuxna älgar, men äter gärna djur som dött eller försvagats under vintern, samt rester av slaktavfall som finns kvar efter höstens älgjakt.

Älgkalvar är mer lättfångade bytesdjur än de vuxna, i synnerhet under sina första levnadsveckor. Under tiden från mitten av maj till slutet av juni är älgkalvar ett lättfångat byte för björnen. Efter dessa fyra veckor har älgkalvarna blivit större och mer svårfångade, vilket gör att betydelsen som föda för björnen minskar drastiskt.

I samband med älgkalvningsperioden minskar betydelsen av myror som föda, vilket visar hur björnens föda styrs av tillgängligheten.
Totalt utgör älg uppskattningsvis 14-30% av den svenska björnens årliga energiintag.

Under sensommaren och hösten mognar bären i skogarna och denna kolhydratrika matkälla utnyttjas i mycket hög grad av björnen, som nu börjar äta upp fettreserven inför vintern. Bär innehåller en mängd kalorier som kan omvandlas till fett och är därför mycket viktig för björnen. Bären utgör 45% av det totala årliga energiintaget. Björnen föredrar blåbär och kråkbär, men äter även lingon i mindre utsträckning.

Mot slutet av hösten före idesgången, utökar björnen sitt energiintag enormt i ett stadie som kallas hyperfagi (överdriven hunger). Under detta stadiet kan en björn äta upp sig till en tredjedel av sin egen vikt på ett dygn.

Informationen är hämtad från Skandinaviska Björnprojektets rapport 2006 – 4.
/Olle Andersson

Hur utbredd är korsning mellan skogshare och fälthare?

2015-04-02
Forskarna vet att hybridisering förekommer mellan skogshare och fälthare i Sverige. Företeelsen är vanligare än de flesta känner till.

Redan i slutet av 1800-talet noterades att skogsharen lokalt minskade i antal i Skåne och södra Götalands slättbygder. Detta var orsaken till att fältharen eller ”tyskharen” som vissa fortfarande säger, planterades ut på olika håll. I dagsläget saknas skogshare i flera öppna eller småbrutna landskapstyper, även en bit upp i Svealand.

Den viktigaste orsaken till populationssvängningarna hos både harar och flera andra småviltarter är kombinationen av vårens väderförhållanden och predationstrycket, vilket i sin tur hör ihop med sorktillgången.

Under senaste decennier har vi haft snöfattiga vintrar, vilket missgynnar skogsharen som byter till vit vinterdräkt. En snövit hare syns tydligt på en mörk barmark och blir då ett enkelt byte för duvhök och andra predatorer.

Fältharen gynnas av kortare och mildare vintrar. Enligt svaren i en enkät till harjägare i hela landet, har fältharen sedan början av 2000-talet noterats norr om Siljan och längs kusten upp till Härnösand.

Studier visar också att fältharen kan trivas i helt skogsdominerade trakter, så länge inte djupa och långvariga snötäcken gömmer markvegetationen.

Om kommande vintrar blir som de senaste åren, med djup snö och ett långvarigt snötäcke, kan fältharen i sin nuvarande form inte fungera lika bra som skogsharen. Den kommer då att återgå till rikare jordar i öppnare landskap. Blir vintrarna däremot allt snöfattigare kommer fältharens utbredningsområde sannolikt att flyttas norröver.
Vad som kan hända med genetiken hos dessa arter är det omöjligt att uttala sig om.

/Olle Andersson

Knott och svidknott

2015-04-02
Knott är små myggor som finns över hela Sverige. De är ca 5 mm långa, honorna är gråsvarta och hanarna är svarta. Larverna lever i rinnande vatten, där de sitter gruppvis med bakändan fäst vid stenar eller vattenväxter. Efter kläckning uppträder de i stora svärmar och orsakar obehag för människor och djur, genom sina svidande bett som framkallar svullnader. De kan till och med döda nötkreatur och hästar om de är tillräckligt många.
Här i Vitå kallar vi också knott för gnadd.

Svidknott är mycket små blodsugande myggor som finns över hela Sverige. Larverna lever antingen som predatorer på små insekter i vatten eller i fuktig jord där de livnär sig på alger och bakterier. Svidknott är 1-2 mm och går utan hinder genom myggnät. Efter regniga sommarkvällar kan de uppträda i mycket stort antal. De kan då bli en plåga för människor som vistas i naturen då de kryper in i hårbotten, i öronen och vid ögonen och suger blod. Många hästar får eksem av svidknottens bett.
Här i Vitå kallar vi också svidknott för svidon.

/Olle Andersson

 

Stickmygg

2015-04-01
I Sverige förekommer 47 arter av stickmygg. Det är enbart honorna som sticks och suger blod. Honorna behöver extra protein för att kunna producera ägg. Hanmyggorna kläcks före honmyggorna och har kortare livstid, några veckor till skillnad från honmyggorna som kan leva upp till 2 månader. Både han- och honmyggor behöver energi för att flyga. Den får de från blomnektar. Stickmygg är mest aktiv i skymningen, men det finns arter som är aktiva dygnet runt. Myggbettet är en allergisk reaktion på stickmyggans saliv. En stickande mygghona kan suga blod vid mer än ett tillfälle under sitt liv. Stickmyggor attraheras av bland annat värme, koldioxid och olika luktämnen. Stickmyggor kan, beroende på art, övervintra som ägg, larv och fullvuxen individ. Stickmyggor är kända för att överföra en del allvarliga sjukdomar till människor, bland annat malaria, gula febern och harpest (tularemi).

Den äldsta kända art som liknar dagens stickmyggor återfanns innesluten i bärnsten och är 79 miljoner år gammal. Stickmyggor spelar ingen större roll för växternas pollinering med undantag av lappfelan som tillhör orkidéerna och kvastglim som tillhör nejliksläktet. Enligt nyare forskning producerar dessa två arter doftämnen som attraherar stickmyggor.

Det finns två vanliga och mycket aggressiva stickmyggor som hör till de s.k. översvämningsmyggorna. De har under senare år påverkat turistnäringen och orsakat stora besvär för utevistelse i Nedre Dalälven. Stickmyggan angriper även i solsken. Den kan flyga två mil från kläckningsplatsen. Myggorna lägger ägg i marken i översvämningsområdet som kan överleva i flera år. Äggen kräver först torka och sedan väta för att kläckas. Under en gynnsam sommar kan flera generationer mygg kläckas.

Gruppen skogsmygg är en stickmygg som vi alla upplevt någon gång. Deras larver kläcks från övervintrade ägg tidigt på våren efter snösmältningen. De vuxna myggorna är i luften till midsommar och minskar sedan i antal.  Skogsmyggen har bara en generation per år. Deras ägg behöver en frysperiod för att sedan kunna kläckas. Skogsmygg stannar mest i skogen och rör sig inte längre än 2 km från sina kläckningsområden.

Några stickmyggarter övervintrar som vuxna honor och de dyker upp på våren och kallas för vårmygg eller hos oss i Vitå för tjälamygg.

/Olle Andersson

 

Hästmyran – En länk till höga naturvärden

2015-03-31
Hästmyran är vår största myra. Den kan bli 2 cm lång och lever i skogar och andra trädbevuxna områden över hela Sverige. I rötskadade träd bildas nya myrsamhällen. Med sina kraftiga käkar gnager myrorna ut gångar och håligheter i trämaterialet.

Ett hästmyresamhälle grundas av en nyligen parad vingad hona. Hon söker upp en liten hålighet i fuktigt och rötskadat trä. I huvudboet börjar drottningen lägga ägg som utvecklas till arbetsmyror. Samhället växer långsamt och först efter ca 10 år kan det bestå av flera tusen arbetare.

Hästmyror kan etablera två typer av bon; huvudbo och satellitbo. Drottningen befinner sig alltid i huvudboet. När samhället växer bildas satellitbon. Huvudboet finns ofta i naturen, medan ett eller flera satellitbon kan finnas inne i en byggnad.

Myrornas finfördelade gnagspån, kallas ”mulm”. Där skapas en gynnsam och skyddad miljö för många små insektsarter. I myrornas gångar och håligheter lever och utvecklas samhällets arbetsmyror.

Hästmyror lever av döda och levande insekter, växter, växtsafter och det söta sekret (s.k. honungsdagg) som bladlössen avsöndrar. 

Spillkråkan hör att det finns hästmyror i den rötade trädstammen, den hugger hål på stammens yta nära roten. När myrorna kommer till hålet blir de uppätna av spillkråkan.
Lämna träd där spillkråkan huggit hål vid stambasen. Detta är ett värdefullt hänsynsträd i vårt skogslandskap.

/Olle Andersson

 

Får du kliande bett på kroppen under vårvintern?

2015-03-25
Vi undrar naturligtvis vilket djur som orsakat den intensiva klådan på kroppen.

Många av oss ger skulden till en ca 2 mm lång hoppstjärt som kan ses hoppande omkring på snöytan en varm vårvinterdag. I vardagligt tal kallas alla hoppstjärtar som vistas på snö för ”snöloppor”. Snöloppan är en insekt som inte suger blod och kan avskrivas som skyldig till betten och klådan.

Däremot är det ”fågelloppornas” bett som kliar på våren.
Under varma vårdagar vaknar fågellopporna till liv efter att ha legat i dvala i fågelholkarna. De millimeterstora räkliknande insekterna är hungriga och hoppar ut på jakt efter mat. Barn och husdjur som leker i snön och vuxna som krattar gräsmattan eller rensar fågelholkar kan få röda kliande loppbett på kroppen.

Fågellopporna är helt ofarliga och trivs inte på människor, utan suger lite blod och hoppar sen vidare. Bett från loppor ger röda, starkt kliande utslag, vanligtvis på bålen. Klådan kan sitta i ett tag, men betten läker alltid av sig själv. Loppbett överför inga sjukdomar till människan.

/Olle Andersson

Vanlig padda

2015-03-17
Paddan är ett kraftigt groddjur. Huden är brunaktig, tjock och vårtig. Den finns över hela Sverige, förutom längst i norr. Paddan har kortare ben än grodan och går hellre på land än hoppar. Som vuxen blir den ca 15 cm. Den har horisontella pupiller och kopparfärgade ögon.

Paddan har en stor giftkörtel bakom varje öga och en mängd små giftkörtlar i huden på ryggen, som avsöndrar ett slemhinneretande och muskelförlamande gift, vilket gör att de flesta predatorer skyr paddan. Snok och igelkott tål giftet. Grävling, kråkfågel och ormvråk sprättar upp magen på paddorna och undgår på så sätt att bli förgiftade. Man får inte vårtor på händerna om man tar i en padda, vilket man trodde förr.

Paddan leker gärna i samma sjö som där den kläcktes. Den vandrar ofta i stora flockar mot lekplatsen, strax efter vinterdvalans slut. Vandringen kan pågå upp till tio dygn och sker nattetid. Sträckan kan uppgå till drygt 2 km. Äggläggningen varar i 6-12 timmar, i form av strängar som lindas kring vattenväxter.

Paddan är solitär och nattaktiv med gott mörkerseende. Den kommer fram i skymningen för att äta insekter, deras larver, spindlar, sniglar, daggmaskar, små kräl- och groddjur, även möss tas av större paddor. Den är också stationär, man kan återfinna den på samma ställe i veckor.

Paddan övervintrar på frostfritt djup, från september-maj i norra Sverige. Flera paddor kan övervintra på samma ställe, ibland i sällskap av huggorm

Hanarna blir könsmogna vid runt 3 års ålder, honorna vid 4-5 år. Den maximala livsmängden på en padda är ca 40 år.

Människan utgör hot mot paddan vid skogsdikning och borttagande av lekvatten. Biltrafiken på vägarna dödar årligen mängder av paddor. I samband med nya och större vägbyggen görs tunnlar under vägarna vid kända ”vandringsstråk”, för att rädda dessa groddjur.

Den vanliga paddan, liksom alla våra paddor, grodor, ödlor och ormar är fridlysta i hela landet.

Olle Andersson

Iglar

2015-03-10
I både fram- och bakänden av kroppen finns en sugskål, som omväxlande fästs vid underlaget när den förflyttar sig. Bland de arter som förekommer i Sverige är det endast blodigeln, även kallad medicinsk blodigel, som kan angripa människan och suga blod.
Igeln blir som vuxen ca 15 cm lång och kan bli över 15 år gamla.

Svalget har tre muskulösa käkar, som alla har små tänder. Med dessa biter blodigeln igenom skinnet på ett värddjur som en häst, ko eller människa, och åstadkommer ett treuddigt sår på huden. Den sugande igeln kan tas bort, men blodet fortsätter ändå att rinna tills den antikoagulerande saliven sköljts bort.

Blodigeln dras till den värmestrålning som ett däggdjur avger. En blodigel som fyllt tarmen med blod lever på detta under ett helt år. Om lämpliga värddjur saknas kan grodor och paddor vara intressanta.

Blodigeln är sällsynt och bedöms vara en hotad art i Sverige. Orsak till detta är utdikningar av iglarnas livsmiljöer. Blodigeln kan förväxlas med hästigeln som är vanlig i Sverige. Den har mörk ovansida och saknar blodigelns karaktäristiska längsgående rödgula band. Undersidan är ljust gulgrön.

Blodigeln har spelat stor roll inom medicinen ända sen medeltiden, igeln användes för åderlåtning. Även idag används blodiglar vid operationer och transplantationer där man vill få de små blodkärlen att läka. Idén är att de blodlösliga ämnena i iglarnas saliv gör att såret fortsätter blöda och att genomströmningen förbättrar läkprocessen. Ett sår efter bett från blodigel kan blöda i 10-15 timmar efteråt.

Fiskigeln är ca 5 cm lång och kan leva parasitiskt genom att suga blod från gädda, mört, braxen och abborre. Saxfångad gädda på grunda vatten under isen har ofta fastsugna iglar på kroppen. Jag har själv observerat detta. Vilken art av iglar det var, är för mig obekant.

Olle Andersson

 

Bäcknejonöga (Netting)

2015-03-09
Bäcknejonöga eller linål som de också kallas tillhör gruppen rundmunnar som är broskfiskar. De skiljer sig från vanliga fiskar eftersom de saknar både käkar och gälöppningar. I stället har de en sugkoppliknande mun, är blodsugare och äter bland annat döda djur. Nettingen fiskas i september och oktober och är en delikatess att äta som rökt. Det finns inte ben eller ryggrad hos nejonögat, det är bara mjukt brosk som går att äta.

Nejonögats ursprungsformer levde i värlshaven redan för mer än 500 miljoner år sedan.
Alla nejonögon börjar sitt liv som larv, där de under några år lever i bottendyn och livnär sig på mikroorganismer. Som fullvuxna lever de i öppet vatten och äter fiskrom, bottendjur och småfisk. Leken sker under våren och försommaren, i strömmande vatten på grunda grus- och stenbottnar. Nettingen i bäckar och åar blir ca 15 cm lång och lever i 4-5 år.

Olle Andersson

 

Visste du detta om vårt vilt?

2014-05-05

Ekorren i Sverige finns i tre olika färgvarianter. Den ljusa och rödsvansade ”Tallekorren”, den mörka och svartsvansade ”Granekorren” och den brunsvansade ekorren.
Ekorren jagades förr för sitt fina vinterskinn (gråverk) men även köttet användes.
På 1940-talet sköts mer än 500 000 ekorrar årligen i Sverige.
Ekorren kan öppna 190 tallkottar på en enda dag.
Ekorren klarar ett hopp på 20 meter för att rädda sig från en förföljare.

Skogsharen växlar färg mellan sommar och vinter. Bytet av pälsens färg styrs av arv, ljusmängd och temperatur.

Nedbrytningen av växtmaterialet sker i blindtarmen. För att komma åt näringsinnehållet måste haren äta upp en del av sin spillning.

Harjakt är sannolikt en av de mest traditionsbundna av alla svenska jaktformer. De flesta jägare passar haren direkt efter att man skjutit den. Ut med inälvorna och in med en granriskvist. Ett invant beteende som man inte ruckar på. Risken med att passa haren direkt är att den kyls ner för snabbt om det är kallt ute.

Haren är snabb och kan springa upp till 70 km i timmen! Haren knipsar av kvistarna med framtänderna som är mycket skarpa. Tänderna växer under harens hela livstid.

Harens parningstid är mars-april, harhonan är dräktig i 50 dygn och föder 2-5 ungar, 2-3 kullar per år. Av 10 födda harungar lever bara 2 till hösten och farligaste rovdjuret är räven. Harhonan parar sig inom ett dygn efter att en kull är född.

Mården räds kyla. Temperaturen styr mårdens val av daglega. När det blir kallare än minus 5 grader söker den sig under markytan. Under perioder med långvarig, sträng kyla kan mården ligga still i legan upp till två och ett halvt dygn.

Bävern är världens näst största gnagare. Bjur är det gamla nordiska ordet för bäver, används idag i ortsnamn som Bjurå, Bjurholm osv. En fullvuxen bäver väger uppemot 25 kg, den kan bli 15-30 år gammal i vilt tillstånd. Bävern är immun mot både inavel och föroreningar.

I slutet av 1800-talet dödades de sista bävrarna i Norrlands skogstrakter. Det första bäverparet återutsattes sedan i Jämtland 1922. Den nattaktiva bävern lever uteslutande på örter och gräs, asp, vide, björk och ibland även barrträd. Ett 25 cm grovt träd kan en bäver fälla på cirka 4 timmar. Bävern kan bära träd och grenar, inte bara i munnen, utan även med tassarna. Bävern behöver gnaga för att slipa ner de ständigt växande framtänderna. Bävern är det enda däggdjuret där honan och hanen lever i livslång fast förbindelse.

Parningstiden infaller i februari och ungarnas föds i slutet av maj och början av juni, oftast 1-4 per kull. Ungarna stannar hos familjekolonin i två år för att sedan söka sig egna revir. Hyddans ingång ligger under vattenytan.

Bäverdammarna fyller en ekologisk viktig funktion men ställer också till med problem. Sjösystem däms upp, land översvämmas, vägbankar undermineras och värdefulla lövträd fälls. År 2001 tilläts jakt på detta ”nygamla vilt” i Norrbotten, med jakttid 1/10-15/5.

Bävern kan gnaga och stanna under vattenytan i 15 minuter. Den har en mycket tät päls, en ruta på 1×1 cm på bäverns rygg har 12.000 hårstrån. På magen är pälsen ännu tätare, 23.000 hår per kvadratcentimeter, att jämföras med människans 600. De nordamerikanska skogsindianerna grundade sin hushållning på bäverfångsten. Bävrarnas andar ansågs också vara närbesläktade med människans, därför visade de alltid bävern vördnad.

Bävern utrotades ungefär samtidigt i Sverige och Finland. Arten har sedan med framgång återinförts i båda länderna. Sveriges bävrar kommer från Norge medan Finlands hämtats från både Norge och Nordamerika. Vad man inte visste vid 1930-talets utsättningar var att man satt ut bävrar av två olika arter, den europeiska (Castor fiber) och den kanadensiska (Castor canadensis). Idag finns det därför två slags bävrar i Finland. I fält är det omöjligt att skilja de båda arterna åt. Någon konstaterad invandring av kanadensisk bäver i Sverige är inte känd.

Bävergällpungarna använder bävern för att doftmarkera. Bävergället finns hos både honor och hanar. Bävergällets medicinska användning omskrevs redan 400 fKr av Hippokrates. Bävergället ansågs kunna bota det mesta; feber och magsmärtor, impotens, epilepsi, tandvärk och mycket annat. Bävergället har till och med brukats som snus. Indianerna smaksatte sin tobak med det för att få bäverns styrka. Dessutom har bävergället använts inom parfymindustrin. Idag används bävergället främst som krydda i brännvin. Priset på bävergäll var mycket högt. Det höga priset ledde till en intensiv jakt som slutade med att bävern utrotades i Sverige. Det kan inte uteslutas att bävergället har farmakologiska effekter. Bävergället innehåller nämligen 75 olika kemiska komponenter.

Bisamråttan är ingen råtta, det är en stor sork. I början av 1900-talet inplanterades bisam i Tyskland. Dess päls ansågs värdefull. Bisam utplanterades även i Sovjetunionen och Finland och via Finland spred den sig över till Norrbotten under 1940-talet. I slutet av 70-talet hade bisamråttan etablerat sig i stora delar av Norrbotten.

Spridningen sköts i första hand av unga bisamhanar på jakt efter nya vattenbiotoper. Spridningen sker längs kusten men den har även lyckats etablera sig i vissa inlandskommuner. Den trivs inte i fjällkedjan beroende på att vegetationsperioden där är för kort och det blir matbrist. I dag återfinns bisam längs hela den norrländska kuststräckan ner till Ö-vik. Spridningen söderut sker med 5-10 km per år.

Troligen kommer den att etablera sig i hela landet, förutom fjällkedjan om ca 150 år, säger professor Kjell Danell. Det förekommer sporadisk jakt på bisam i Sverige. När bisam väl etablerat sig i ett område, ser den själv till att det inte uppstår någon överetablering. I Sverige byggs så stabila vallar att bisamråttan inte kan göra någon skada. Enda konkurrenten för bisamråttan är vatten- och mellansork, de utnyttjar samma vattenmiljöer som bisam.

Bisamen spred sig längs Norrbottenskusten på 1950-talet och nådde på sina håll enorma numerärer. Med tiden kraschade stammen och har varit borta under många år. Något år inpå 2000-talet har bisamen återvänt till några av sina tidigare biotoper.

Mårdhunden sågs 1947 i byn Svannäs utanför Arjeplog i Norrbottens län. Mårdhunden kommer ursprungligen från östra Asien. Beroende på dess fina skinn utplanterades arten i Sovjet under åren 1929-1955. Därifrån spred sig mårdhunden västerut. Förklaringen till mårdhundens uppträdande i Sverige ansågs vara spontan spridning från de finska förekomsterna över isen i Kvarken. I Finland konstaterades den första föryngringen av mårdhund 1962 och på några decennier spred sig mårdhunden över hela Finland. Mårdhunden sprider sig för närvarande in i Sverige över Tornedalens nedre del.

Mårdhunden bildar par redan på hösten. Hanen hjälper till med skötseln av ungarna. Mårdhunden bor i gryt och under lador. Den kan gräva sin håla själv men använder hellre gamla räv- och grävlingsgryt. Mårdhunden sprider dvärgbandmask, rabies, rävskabb och trikiner. Mårdhunden kan anpassa sig till många olika miljöer. Födan utgörs till stor del av smågnagare, men även fåglar, ägg, grodor, fiskar, insekter och frukt ingår. Under hösten äter den mest bär och säd. Mårdhunden är en duktig simmare och orsakar stor skada bland änder och kolonihäckande i våtmarksfåglar.

Mårdhunden sover vintersömn, övervintrar sovande utan sänkt kroppstemperatur och ämnesomsättning. Den bygger under hösten upp ett tjockt fettlager för att klara vintern i grytet.

Man kan springa ifatt en mårdhund, då den ofta spelar död och lägger sig under kvistar och ris istället för att fly. Andhämtning och hjärtslag blir vid dessa tillfällen långsammare.

Sedan 2008 bedriver Jägareförbundet ett projekt som numera finansieras med EU-pengar för att förhindra att mårdhunden får fotfäste i vårt land. Mårdhunden kan vandra långt, en märkt mårdhund vandrade 180 km på två månader. Hög reproduktion, vandringsbenägenhet och undanskymt leverne gör mårdhunden svår att kontrollera.

Parningstid för mårdhunden infaller under februari-mars och dräktighetstiden är ca 60 dagar. En mårdhundshona föder normalt sex till tio valpar, men ibland mer. Ungarna föds i gryt och lämnas aldrig utan tllsyn. Hannen vaktar grytet medan honan är ute och jagar. I Finland har en kull med 16 valpar dokumenterats. Valparna blir könsmogna redan vid ett års ålder. Tillsammans med fjällräven är mårdhunden världens mest produktiva hunddjur. Ungdödligheten är mycket hög. Enligt finska forskare uppnår bara en till två valpar ett års ålder. De vanligaste dödsorsakerna är jakt, trafik och sjukdomar.

Minken i våra marker är ursprungligen djur som har rymt från minkfarmer. Minkens breda bytesregister och goda anpassningsförmåga har gjort den till en framgångsrik kolonisatör.

Redan mot slutet av 1940-talet fanns minken spridd över hela landet. Minken kan i likhet med uttern hämta sin föda ur vattnet och den kan klättra i träd som mården. Minken är en nattaktiv strandjägare, den äter vad den kommer över.

Under vinterhalvåret domineras födan av fisk. Den lever då också i stor utsträckning på sina förråd som den själv samlat ihop. Under resten av året äter den främst smågnagare, fåglar, kräftor och groddjur. Minken är en dokumenterad boplundrare. I havsbandet och på skärgårdsöarna kan den bli ett direkt hot mot fågelfaunan. Minkens vandringsvägar följer vattendragen.

Hane och hona lever åtskilda och båda hävdar revir. Inom sitt revir har minken en eller flera lyor. Parningstiden infaller i februari-april. Hanminkarna kan då vandra långa sträckor medan honorna är stationära. Ungarna som vanligen är 3-6 föds i maj-juni och honan sköter ensam ungarna. I juli-augusti börjar ungminkarna utvandra för att etablera egna revir.

Uttern har varit ett eftertraktat jaktbyte. Benfynd från stenåldersboplatser och lockpipor från jägarfolk för flera tusen år sedan styrker jaktens betydelse under historien. Den främsta orsaken till att uttern jagades var dess vackra päls. Uttern fredades redan 1957 i de två nordligaste länen.

Uttern lever ensam större delen av året. Är mest aktiv under natten. Har hemområden som patrulleras och markeras med spillning på bland annat stenar. Honan är dräktig 62 dagar och föder 1-4 ungar under senvåren i gryt nära vatten. Uttern blir sällan mer än fem år i vilt tillstånd. Ordet utter kommer från fornsvenskans uter och oter vilket har sitt ursprung från hydra som betyder vattenorm.

Under slutet av 1950-talet minskade uttern kraftigt. Inte förrän på 1970-talet började forskare misstänka att det var miljögifter som låg bakom. Med förbud av PCB och Projekt Utter räddades utterstammen och återetablerar nu sina gamla hemområden.

/Olle Andersson

 

 

Vinterinventering av älg inom Vitå skifteslag

2014-03-22
Bosse Lindroth med sin gyrokopter och spanaren Folke Kristoffersson inventerade ca 6 000 ha i Vitå.

Flygvädret var bra:
Omväxlande sol och halvklart väder, ca15 cm nysnö som legat ett dygn. Älgarnas spår kunde med lätthet följas. Hård skare under nysnön bar älgarna på vissa delar av området.

Hur stor vinterstam har vi?
Har vi vinterkoncentrationer i våra ungskogar?

Jägarna varslar om en tydligt minskande älgstam!

Resultat av våra inventeringar som visar årsvisa trender
År 2010 = 11.8 älgar / 1000 ha = Avskjutning 35% av vinterstammen.
År 2011 = 13.4 älgar / 1000 ha = Avskjutning 37% av vinterstammen.
År 2012 = 11.8 älgar / 1000 ha = Avskjutning 37% av vinterstammen.
År 2013 = 10.2 älgar / 1000 ha = Avskjutning 49% av vinterstammen.
År 2014 = 5.0 älgar / 1000 ha = ????

Vinterälgarna har minskat oroväckande!
Tilldelningarna måste sänkas inom hela ÄFO nr 5.
Det blir intressanta diskussioner inför tilldelningsbesluten i maj 2014.

Vedertaget avskjutningsmål är ca 40% av vinterstammen i en balanserad älgstam.

/olle

Vattennäbbmusen ett giftigt däggdjur

2013-12-10
Näbbmössen är inga gnagare, de tillhör insektsätarna. Näbbmössen syns sällan men hörs desto bättre. Vanligen håller de till i skogsmarkens mossa eller gräs. På vintern händer det att näbbmössen håller till under fågelbordet och äter från talg som ramlat ner på marken.

De har mycket snabb ämnesomsättning och är därför ständigt på jakt efter föda. Om de inte får mat på två till tre timmar dör de av svält. Den vanliga näbbmusen äter tre fjärdedelar av sin vikt varje dag, medan dvärgnäbbmusen måste äta drygt sin egen vikt.

I naturen består födan av allt animaliskt som näbbmössen kan komma över. Köttresterna efter en älgslakt kan livnära traktens näbbmöss under lång tid. Vanligen får de nöja sig med insekternas ägg och larver. Andra djur som spindlar, sniglar, gråsuggor och maskar går också bra.

Näbbmössen dör unga. De som överlever en vinter klarar inte nästa. Unga näbbmöss är lättfångade byten för ugglor som är deras främsta fiender.

Rävar och katter samt andra däggdjur med välutvecklat luktsinne, äter inte vanligtvis upp näbbmöss som de fångat. På sidan av kroppen mellan fram- och bakbenen sitter doftkörtlar som gör djuren oaptitliga. Vattennäbbmusen är inte bara illasmakande utan rent av giftig. Det finns fem giftiga däggdjur i världen, varav vattennäbbmusen är ett.

Näbbmöss i Sverige
Mindre dvärgnäbbmus, Sorex minutissimus
Ett av världens minsta däggdjur, väger cirka 2 gram. Arten är sällsynt i Sverige och har påträffats på endast sju platser i norr.
Dvärgnäbbmus, Sorex minutus
Finns över hela landet. Känns igen på sin långa yviga svans.
Lappnäbbmus, Sorex caecutiens
Finns endast i norra Sverige.
Vanlig näbbmus, Sorex araneus
Tillhör våra vanligaste däggdjur vid sidan av åkersork och skogssork.
Taiganäbbmus, Sorex isodon
Östlig art, sällsynt i Sverige.
Vattennäbbmusen, Neomys fodiens
Den största av våra näbbmusarter, ungefär som en husmus, tvåfärgad. Samma utbredning som den vanliga näbbmusen men inte lika vanlig. En skicklig dykare som lever nära vatten.

/Olle Andersson

 

Sorkfeber eller sorkpest

2013-12-04
Sorkfeber orsakas av ett virus som smittar människor via skogssorkar (Clethrionomys glareolus). Det är en blödarfeber som ger njursymtom. Den vanligaste symtomen är hög feber, huvudvärk samt smärtor i mage och rygg.

Skogssorkarna utsöndrar viruset i sin saliv, urin och avföring. Människor smittas oftast genom inandning av dammpartiklar som innehåller sorkarnas sekret. Risksäsongen brukar sträcka sig från oktober till mars.

Sorken är enbart bärare av viruset och insjuknar inte själv. Viruset smittar inte mellan människor.

/Olle Andersson

 

Folktro och väsen

2013-11-17
Det vi kallar folktro är ett spännande inslag i vår nedärvda kultur och kan ännu, i vår tekniskt avancerade tid ge näring åt fantasin och berika vår känsla för naturen. Eftersom vi människor enligt den gamla folktron omgav oss av en magisk värld var vi aldrig riktigt ensamma. Runt omkring oss fanns väsen som för det mesta var osynliga men som då och då gav sig till känna i syner och hörselintryck och på många sätt påverkade våra liv.

Några exempel på olika väsen som kunde uppenbara sig för oss människor.

Bjäran
kunde skapas utifrån ett nystan genom olika ritualer. Bjäran användes av en häxa för att stjäla mjölk från grannens kor.
Mylingen
var en gengångare av ett odöpt, nyfött barn som dödats av sin mor och sedan gömts, oftast i myrar, stenhögar, dyngstäder eller under golvplankorna i uthuset för att dölja en oönskad födsel.
Maran
som är ett trolldomsväsen, var en ful, äldre kvinna som under natten kom in i sovrummet genom ett nyckelhål, springor i väggen eller ett öppet fönster. Hon satte sig grensle över en sovande persons bröstkorg och det var därför personen kunde känna tryck över bröstkorgen och vaknade fylld med ångest och oro, också kallat en ”marritt”. Detta har gett upphov till ordet ”mardröm”.
Näcken
var en vattenvarelse som fanns i många varianter och under olika namn. Den försökte på olika sätt locka till sig personer för att dränka dem. Näcken beskrivs ofta som en fiolspelande man.
Skogsrået
lockar och förför män som arbetade i skogen eller bara befann sig i skogen av en eller annan anledning. Rået hade också kreatur ibland som hon vallade på skogen och som hon lockade på.
Vittran
hör till underjordiska väsen. En vittras vägar kallas för vitterstråk, och på många platser finns det kartor över dessa från förr.
Älvorna
kännetecknas oftast genom att man kan se deras ringdans över mossar, öppna marker och ängar. Där älvorna hade dansat uppträdde en ring av sjukt eller onaturligt växande gräs.
Vätten eller Bergkärringen
var en annan underjordisk varelse. Enligt folktron bosatte sig vätten under människornas hus eller uthus. De kunde vara behjälpliga på gården och skyddade dem som bodde på ”deras” mark.
Vårdträd
planterades alltid av bonden när han byggde sin gård. Så länge trädet stod kvar, skyddades och vårdades, trivdes lycka och framtidstro i hemmet. I trädet bodde vättar och skyddsandar. I Norrland var björk och rönn vanligt som vårdträd.
Trollen
är en av de mest kända varelserna i nordisk folktro. Trollen bodde djupt inne i skogen, bergsalar eller flyttblock där de också hade sina enorma skatter.
Gårdstomten
är en annan känd och omtyckt varelse i folktron. Han var en vresig liten varelse som hämnades om man misskötte gården eller behandlade djuren illa. Tackade för hans arbete gjorde man genom att sätta ut en skål gröt eller ge honom nya kläder. Gårdstomten var en slags extra bonde eller dräng med övernaturliga krafter som såg till att gården hade lycka med sig.

/Olle Andersson