Iglar

2015-03-10
I både fram- och bakänden av kroppen finns en sugskål, som omväxlande fästs vid underlaget när den förflyttar sig. Bland de arter som förekommer i Sverige är det endast blodigeln, även kallad medicinsk blodigel, som kan angripa människan och suga blod.
Igeln blir som vuxen ca 15 cm lång och kan bli över 15 år gamla.

Svalget har tre muskulösa käkar, som alla har små tänder. Med dessa biter blodigeln igenom skinnet på ett värddjur som en häst, ko eller människa, och åstadkommer ett treuddigt sår på huden. Den sugande igeln kan tas bort, men blodet fortsätter ändå att rinna tills den antikoagulerande saliven sköljts bort.

Blodigeln dras till den värmestrålning som ett däggdjur avger. En blodigel som fyllt tarmen med blod lever på detta under ett helt år. Om lämpliga värddjur saknas kan grodor och paddor vara intressanta.

Blodigeln är sällsynt och bedöms vara en hotad art i Sverige. Orsak till detta är utdikningar av iglarnas livsmiljöer. Blodigeln kan förväxlas med hästigeln som är vanlig i Sverige. Den har mörk ovansida och saknar blodigelns karaktäristiska längsgående rödgula band. Undersidan är ljust gulgrön.

Blodigeln har spelat stor roll inom medicinen ända sen medeltiden, igeln användes för åderlåtning. Även idag används blodiglar vid operationer och transplantationer där man vill få de små blodkärlen att läka. Idén är att de blodlösliga ämnena i iglarnas saliv gör att såret fortsätter blöda och att genomströmningen förbättrar läkprocessen. Ett sår efter bett från blodigel kan blöda i 10-15 timmar efteråt.

Fiskigeln är ca 5 cm lång och kan leva parasitiskt genom att suga blod från gädda, mört, braxen och abborre. Saxfångad gädda på grunda vatten under isen har ofta fastsugna iglar på kroppen. Jag har själv observerat detta. Vilken art av iglar det var, är för mig obekant.

Olle Andersson