Etikettarkiv: Vitå JVF

Fästingar finns i Vitåskogarna!

2013-04-07
Den vanliga fästingen suger blod av värddjur, som kan vara däggdjur, fåglar eller kräldjur. Blodmåltiden behövs för att övergå till nästa utvecklingsstadium (larv-nymf-vuxen). Fästingar är små och svåra att upptäcka om de inte är blodstinna. Den vuxna honan behöver en blodmåltid för att kunna lägga ägg. En blodstinn fästinghona har åtta ben, är rund och glänsande, stor som en ärta och till färgen grå. När fästingen släppt från hund eller katt efter sin blodmåltid faller den ner på golvet, då blir man varse om att det finns fästing i markerna.

Sommartider är fästingtider, men risken för att smittas av de farliga sjukdomar som fästingar kan föra med sig är liten i Norrbotten, eftersom våra fästingar inte är bärare av smitta i samma utsträckning som i södra Sverige, säger smittskyddsläkaren Anders Österlund till Norrbottens Kuriren 2012-07-08. Däremot uppmanar han till försiktighet i umgänget med blodsugarna och den som besökt fästingrika trakter söderut, måste kolla upp misstänkta symptom hos läkare.

Borrelia är en sjukdom som orsakas av bakterier. Första tecknet på infektionen är en rodnad på huden som kan bli ringformad. Borrelia är ganska lättbehandlad i ett tidigt skede.

TBE – Fästingburen hjärninflammation är en hos människan svårartad sjukdom. Orsakas av ett virus och yttrar sig som en hjärninflammation med feber och huvudvärk. Typiskt är att den sjuke känner sig frisk efter några dagar, men blir kraftigt sämre efter ungefär en vecka. Förekommer mest i våra sydöstra landskap.

Rensa din hund och katt från fästingar efter utevistelse i skog och mark under sommaren. Fästingar trivs bäst i högt gräs i närheten av vatten, sly och brännässlor. Inspektera din egen kropp noga när du varit ute i misstänkta fästingmarker. Det är svårt att upptäcka en liten fästing eller ett fästingbett. Fästingen tar ganska lång tid på sig att bita sig fast, så ett tips är att duscha och kamma igenom håret direkt efter att du varit ute.

Hittar du en fästing, ta bort den så fort du kan. Använd pincett eller naglarna. Tvätta med desinfekterande medel eller tvål och vatten efteråt.

 /Olle Andersson

Hunden har blivit ormbiten!

2013-04-04
I våra skogar finns bara huggorm och den är giftig. Den är vanligen grå till färgen med ett svart zick-zack-mönster på ryggen, men det finns också individer som är nästan helt svarta.

Varför biter ormen?
En orm som blir överraskad eller känner sig trängd kan bita i självförsvar. Det är inte alltid att huggormen injicerar något gift i såret. Därför är många bett tomma varningsbett. Vår huggorm dödar byten genom att orsaka skador på blodkärl och blodkroppar, vilket leder till chock. Hundar kan dö av inre blödningar som effekt av ett ormbett. Även om hunden överlever bettet så kan den få skador på njurarna. Majoriteten av alla hundar tillfrisknar utan men efter ett ormbett.

Symptom
Ägaren ser sällan ormen som biter hunden, men kan ha hört hunden skrika eller hoppa och springa bort från en plats. Många hundar blir trötta och hängiga och svullnaden i ben eller nos kan bli kraftig inom en halvtimme. Svullnaden ömmar kraftigt och undersöker man huden noggrant kan man se ett eller två små nålsticksliknande hål, vilket är själva bettstället. Svullnad i nosen skrämmer hundägaren, men det är väldigt sällsynt att hunden svullnar igen i andningsvägarna och får akuta andningsproblem. Många hundar får inte värre symtom än svullnad, smärta och tillfrisknar inom några dagar.

Diagnos
Oftast är diagnosen uppenbar när hunden kommer till veterinärkliniken, även om inte hundägaren sett ormen. Den kraftiga svullnaden och smärtan kan vara nog för att misstänka ormbett. Hittar man sedan ett typiskt bettställe har man en säker diagnos.

Behandling
Det är viktigt att hunden hålls i stillhet efter bettet. Ju mer hunden rör sig desto snabbare kommer giftet att pumpas ut i kroppen. Kortisontabletter kan ges enligt veterinärs ordination, som akut behandling direkt efter bettet, för att motverka chock och blodtrycksfall. Hunden bör därefter snarast undersökas av veterinär. Effekterna av ormgift kan komma långsamt och bli uppenbara först efter flera veckor. Hunden bör hållas i stillhet inomhus minst 14 dagar efter bettet. Sedan bör hunden kontrolleras med ett blodprov, där lever och njurvärden ingår.

Var förberedd!
Se till att du har kortisontabletter i ryggsäcken.
Skriv upp telefon till närmaste veterinärklinik.

 /Olle Andersson

Dåligt år för tjädern 2012!

2013-03-24
Tjäderstudier under mars-juni 2012, visade att tjäderpopulationen var den sämsta på många år. Det fanns flera orsaker till detta.

Den ena var det dåliga vädret, som fortsatte under hönveckan och pågick fram till juni då kycklingarna kläcktes. Trots att hönorna var med på lekplatsen så skedde få parningar. Det dåliga vädret innebar också att det blev extremt liten förekomst av blåbärsfältmätarens larver, vilka är viktiga för kycklingarnas överlevnad.

En annan orsaken är de långsiktiga effekterna av den biologiska utarmning som pågår i skogslandskapet. Flera tjäderforskare har tidigare visat att produktionen av ägg och kycklingar gradvis har försämrats i skogar som påverkats av ensidiga skogsbruksmetoder. Kycklingarna kompromissar sin tid efter kläckningen, mellan att söka föda och värma sig under hönan. Om det dessutom regnar och riset är vått blir läget allvarligt, en våt fjäderdräkt är nästan lika med döden för kycklingarna.

Vattenfyllda hjulspår efter allt tyngre skogsmaskiner förvandlar skogslandskapet till ekologiska fällor, där blåbärsriset trasas sönder. Därför måste tjäderhönan lotsa sina kycklingar till lämpligare fodermarker över kalhyggena. Om tjäderkycklingarna faller ner i dessa vattenfyllda diken, så att fjäderdräkten blir genomblöt kan de omkomma.

/Olle Andersson

Har vi en jaktbar bäverstam inom Vitå skifteslag?

2013-03-22
Om vi ska jaga bäver så måste jägarna undvika att skjuta bort de ”stora” föräldradjuren, eftersom honan är dräktig under våren och kan ha både årsungar och 1-årsungar i boet, som inte klarar sig utan honan. Vid jakt bör endast 1-års och 2-årsungar skjutas. Det handlar alltså om urvalsjakt. Jakt på bäver tilläts i Norrbotten första gången år 2001. För jakt på bäver gäller följande jakttid 1/10 – 15/5.

Bävern koloniserade våra breddgrader i samband med att inlandsisen drog sig tillbaka och lövträden började etablera sig. Under 1400-talet var bävern en vanlig syn. Förr kallades den bjur eller bur, vilket ofta förekommer i ortsnamn. Den jagades för sin värdefulla päls och bävergällets undergörande egenskaper, vilket medförde att bestånden minskade. I mitten av 1700-talet var bävern sällsynt och i slutet av 1800-talet var den helt utrotad. År 1922 återinplanterades den till Jämtland med norska föräldradjur.

Under 1980-talets senare del utplanterades bäverpar i Bjurån och Kvarnbäcken. Våren 1990 kom den första bävern till Vitåns nedre del, efter mer än hundra års bortavaro. Troligtvis en utvandrare från utsättningar som gjordes i Kvarnbäcken eller Bjurån. År 2007 fanns bäver längs hela Vitån upp till åns utflöde norr Gällivare kommungräns, en sträcka på ca 70 km. Bävrarna hade spritt sig uppströms Vitån med ca 4 km/år. I dag år 2013 har vi inom Vitåns skifteslag uppskattningsvis ca 30 bävrar i våra vattendrag.

Många bävrar tillbringar hela vintern i hyddan och under vattendragets istäcke. De lever då på det matförråd som de lagt upp i vattnet utanför hyddan under hösten, men vissa bävrar samlar föda även vintertid, trots is och snö. Vinterförrådet består av små träd, kvistar och grenar, mest eftertraktad är asp. Hos björk är det främst bastlagret innanför barken som äts.  Av asp äts både tunna kvistar, bark och bast. I takt med att foderträden fälls av bävern, söks nya matplatser längs vattendraget.

Även om bäverns verksamhet kan betraktas som vilt- och biotopvård, händer det mycket ofta att den dämmer sina viltvatten på platser som är mindre väl valda, sett ur mänsklig synvinkel. Bävern är en nygammal viltart i vårt skogslandskap, som förstärker den biologiska mångfalden på många sätt. Den tillför landskapet mycket död ved, till nytta för hackspettar och vedlevande insekter.

/Olle Andersson

Varför har skogsharen minskat i Vitåskogarna?

2013-03-20
Under 1960-talet fanns det mycket hare i våra skogar. Ett 15-tal stövarjägare och i stort sett alla var ute på harjakt under helgerna. 1967 utbröt harpest (tularemi) och harstammen kraschade, därefter har harstammen varit svag med viss årsvis variation. Idag år 2013 har vi endast två stövare i byn och harstammen är fortfarande svag.

Naturligtvis dog en stor del av stammen i harpest under slutet av 60-talet. Efter några år tillfrisknade stammen, men aldrig till samma antalsnivå som före pesten. Vad som är orsaken till dagens svaga harstam är svårt att förklara, men jakt eller predation är det inte. Troligtvis har vi fortfarande kvar tularemi och övriga harsjukdomar i vårt skogslandskap, som tillsammans med ett flertal miljöstörningar håller harstammen på denna låga nivå.

Parasiter och bakteriesjukdomar är vanligt förekommande bland harar. En av de mest vanliga parasiterna är lungmasken. Tecken på förekomst är mörka, nästan grönsvarta fläckar på ytter- och bakkanten av lungorna. I allmänhet påverkar inte lungmasken harens närings- eller hälsotillstånd. Harens lungmask infekterar bara harar, lungorna kan ges till hunden.

Andra vanligt förekommande parasiter är två former av bandmask. Bandmaskar finns i tarmarna, så råa inälvor bör inte ges till hunden.

Noseksem orsakas av mikroorganismer som angriper huden omkring nosen och könsöppningen, sjukdomen har utdraget förlopp och ofta med dödlig utgång.

Av bakteriesjukdomar är tularemi den mest allvarliga. Den kan till och med påverka harbeståndet lokalt, därför att dödligheten är stor. Bakterien sprids med myggor och andra blodsugande insekter, främst under sensommaren. Hos hare är sjukdomsförloppet snabbt, inkubationstiden är ett dygn. Haren dör inom två till fem dygn. Människor kan också drabbas av tularemi.

/ Olle Andersson

Med sorkbrist tystnar ugglornas revirläten under våren!

2013-03-17
När sorkstammarna kraschar uteblir häckningen hos våra ugglor. Vi möter en ”tyst vår” utan sparvugglor, pärlugglor, slagugglor och lappugglor.

Sorkarna är grundbulten i flera näringskedjor i vår natur. De är huvudfödan för många av våra rovfåglar och rovdjur. Därför har de också stor betydelse för den biologiska mångfalden.

Om sorkarna blir färre och cyklerna försvinner så kommer det direkt att hota rovfåglarna och rovdjuren. Indirekt kommer det också att påverka skogshöns, harar och andra växtätare som då får ersätta sorken som huvudföda.
Skillnaden mellan sorkstammarnas toppår och bottenår är dramatiska. Mönstret är väl studerat och beskrivet av forskarna, men varför stammarna kraschar vet ingen helt säkert.

Vanliga smågnagare i norra Sverige är skogssork, åkersork, gråsiding, vattensork, skogslämmel och fjällämmel. Åkersorken kan föda upp till sju kullar under några få månader. Med tanke på fortplantningsförmågan är det inte svårt att förstå varför det blir gott om sork vissa år. Att förklara varför sorkstammarna kraschar är svårare.

Ekologerna har två huvudspår, antingen beror det på att något händer i samspelet mellan sorkarna och deras föda, eller också beror det på samspelet mellan sorkar och rovdjur.

Forskare har noterat att sorkarna klarar övervintringen sämre än förut. Detta innebär färre sorkar på våren och det drabbar naturligtvis rovfåglarna. Men att någon klimatfaktor ensam kan orsaka förändringarna tror ingen på. Skogsbrukets inverkan på landskapet kan vara en annan tänkbar orsak, men även miljöstörningar kan inte uteslutas.

/Olle Andersson

Vem är ansvarig för uppsatta jakttorn?

2013-03-14
Många jägare bygger jakttorn för att användas vid jakt. Bygglov krävs inte för att bygga ett vanligt jakttorn, men de juridiska konsekvenserna tänker inte alla på. Allt som gäller i denna fråga bör regleras i jakträttsavtalet.

Markägarens godkännande!
Att fråga markägaren innan man bygger ett jakttorn är jägarens självklara skyldighet. Markägaren måste ge sitt medgivande, om man vill ta träd från marken som byggmaterial och även om skjutgator skall röjas.

Vem äger tornet?
Om jägarna bekostat materialet och själva byggt tornet så är det naturligtvis jägarnas torn, men om materialet kommer från markägarens skog så får man en slags samäganderätt till jakttornet. Sådana frågor bör hanteras i jakträttsavtalet, så att inte ord står mot ord när avtalet upphör. Både markägaren och jägarna kan begära handräckning från kronofogden, om tvist uppstår angående äganderätten till tornet. Den part som själv tar sig rätt att hämta tornet, kan begå brott.

Jakttorn nära jaktgräns!
Kontakta alltid jaktgrannen, några formella regler för hur nära en gräns man får placera ett jakttorn finns inte. Säkerheten är en aspekt som man alltid måste tänka på vid placering av ett jakttorn, nära en jaktgräns. Jaktgrannar får inte placera sina jakttorn så att man kan skjuta på varandra. Påskjutna djur som går över gränsen – Vem tillfaller djuret och vem skall göra ett eventuellt eftersök? Detta regleras i gällande jaktlagstiftning.

Ansvar för jakttorn?
Jakttornen måste underhållas! Om någon klättrar upp i ett torn och faller ned och skadar sig själv eller vapnet, så kan den som uppfört jakttornet hållas ansvarig. Detta följer allmänna skadeståndsrättsliga principer. Många tror att en skylt om att jakttornet beträds på egen risk friar från ansvar, men så enkelt är det inte. Generellt kan sägas att varnings- eller förbudsskyltar inte fritar jakttornsinnehavaren från ansvar för ett illa byggt eller ett dåligt underhållet jakttorn.

Källa
Svenska jägareförbundet 2010.

/Olle Andersson

Fällfångst – Lagstiftning

2013-03-12
Nedan återges och kommenteras ett sammandrag av lagtexter med de paragrafer som berör fångstverksamheten.

Jaktlagen (SFS 1987:259)
2 §
Med vilt avses i lagen vilda däggdjur och fåglar. Med jakt avses att fånga eller döda vilt och att i sådant syfte söka efter, spåra eller förfölja vilt. Till jakt räknas också att göra ingrepp i viltets bon och att ta eller förstöra fåglars ägg.

27 §
Jakten skall bedrivas så att viltet inte utsätts för onödigt lidande och så att människor och egendom inte utsätts för fara.
Kommentar: Var aktsam vid placering av slagfällor så att de inte lockar till undersökande verksamhet av människor, med skadade fingrar som följd.

30 §
Vid jakten får användas endast de vapen och jaktmedel i övrigt som regeringen föreskriver.
Kommentar: Krav om typgodkännande av fångstredskap trädde i kraft den 1 augusti 1981, men med vissa dispensmöjligheter till 1988.

34 §
Utan lov är det inte tillåtet att skrämma eller mota vilt från någon annans jakområde, i andra fall än som anges i 5 § andra stycket andra meningen (motverka skador av vilt).
Kommentar: Paragrafen gäller i allra högsta grad fångstverksamhet.

35 §
Utan medgivande av jakträttshavaren är det inte tillåtet att med fångstredskap eller vapen som kan användas för jakt ta vägen över annans jaktområde. Detta får dock ske på vägar som är upplåtna för allmänheten och även annars, om det sker i lovliga ärenden. Om hund medförs, skall den hållas kopplad.

Jaktförordningen (SFS 1987:905)
11 §
Fångstredskap skall vara av godkänd typ för att få användas.

49 §
Den som jagar är skyldig att betala viltvårdsavgift (Statligt jaktkort). Avgiften är 200 kr och gäller för ett jaktår. Viltvårdsfonden förvaltas av Kammarkollegiet. Förordning (2000:1216).
Kommentar: Jakt med fångstredskap kräver inte avlagd Jägarexamen men däremot statligt jaktkort. För att fånga räv med fotsnara krävs utbildning och ”Fångstkort” (Jk 9 § 43 a).

Kungörelse med föreskrifter om jakt (SNFS 1989:5, NV:44)
42 §
Föreskrifter om att fångstredskap skall vara av godkänd typ för att få användas finns i 11 § jaktförordningen.

43 § a
Jakt med fotsnara för räv eller ripsnara får endast bedrivas efter genomgången utbildning (Fångstkort), enligt de villkor som förenats med godkännandet av dessa redskap. Jakt med fotsnara för räv får inte bedrivas närmare allmän väg, gryt, hus, rågång, uppmärkt skidspår eller skoterled än 100 meter.

44 §
Beträffande fångstredskap som dödar djur gäller dessutom följande. Slaganordning skall omges av ett skyddshölje med ingångshål. Hål för mård högst 90 mm och för mink högst 70 mm. Om redskapet placeras lägre än 1.5 meter ovan mark, skall den vara försedd med en minst 30 cm lång, högst 10 cm bred och 12 cm hög ingångstunnel, fast angjord framför redskapets ingångshål. Fångstredskap försett med trampgiller får inte betas på trampgillret. Fångstredskap försett med betesgiller får endast betas på gillret. Stockfälla för mård skall alltid placeras minst 1.5 meter ovan mark.

45 §
Vid användning av fångstredskap gäller dessutom följande. Fångstredskap skall vara väderbeständigt märkt med redskapets typbeteckning, ägarens namn, adress och telefonnummer. Fångade däggdjur får inte kvarhållas i fångstredskap som lockbete. Om fredat djur fångats skall djuret, om det är oskadat släppas fritt. Redskap avsedda för levande fångst av däggdjur skall vittjas minst en gång per dygn, alltid på morgonen. Då fångsten avser mink, skall vittjning ske minst två gånger per dygn vid gryning och skymning.
Fotsnara för fångst av räv skall vittjas minst två gånger per dygn vid gryning och skymning.

/Olle Andersson

Även fåglarna kan ha bostadsbrist!

2013-03-10
Genom att bygga fågelholkar kan du hjälpa fåglarna att hitta bra boplatser, där de kan lägga sina ägg och få ungar. Sätt upp holkarna under höst och vinter så hinner de smälta in i naturens färgskala, innan det är dags för vårfåglarna att flytta in. Fågelholkar fungerar även som övernattningsbostäder för våra vinterfåglar.

Att bygga en holk
Använd ohyvlat virke så att fåglarna kan klättra utan att halka. Virket ska vara obehandlat och fritt från skadliga kemikalier. Stoppa inte in hö eller sågspån i holken. Avverka inte rötade och ihåliga trädstammar för holktillverkning. Låt dessa hålträd stå kvar i sin rätta skogliga miljö, där gör de mest nytta.

Specialholkar
Slaguggla och lappuggla häckar gärna i en holk av ”lådmodell” utan tak. Lappugglan gillar att häcka på konstgjorda risbalar i skyddande skog.

Måttabell

Fågelart Framstycke
cm		 Bakstycke
cm		 Botten
cm		 Ingångshål
cm
Svartvit  flugsnappare 28 30 12 3
Talgoxe 28 30 12 3
Blåmes 28 30 12 3
Rödstjärt 28 30 12 5
Stare 28 30 14 5
Knipa 45 50 25 10
Pärluggla 45 50 25 10
Sparvuggla 45 50 25 5

Placering
Undvik att spika direkt i trädet. Höjden över marken skall vara betryggande för att förhindra besök från katter. Holken ska placeras i skugga. Väderstreck har ingen betydelse. Större fåglar behöver plats för inflygning. Holken får inte placeras så att den lutar bakåt, vilket kan försvåra för ungarna att komma ut efter kläckning.

Rensa holken
Inte nödvändigt, naturliga hålstubbar rensas ju inte. Många fåglar rensar själva eller bygger på det gamla boet. Kasta ur fjolårets ”surägg” från knipholkarna.

/Olle Andersson

Tips till den som vill hjälputfodra rådjur under vintern

2013-03-06
Om jag som jägare/viltvårdare vill hjälputfodra rådjur som jag sett på mina jaktmarker, krävs en hel del planering för att få ett lyckat resultat.

Rätt plats för utfodringen
Välj en plats där rådjuren själv tycker om att vistas under vintern. Där skall finnas blåbärsris och skyddande skog. Foderautomaterna bör placeras i högstammig granskog, gärna öppet och i söderläge. Foderplatsen ska bestå av flera, väl åtskilda matbord, där det också skall finnas en saltsten för att tillgodose djurens behov av salt och mineraler. Om foderplatsen besöks av flera rådjur, så får inte ranglåga unga djur och killingar komma fram för äta av fodret. Djuren dör på utfodringsplatsen trots att mat finns. Det är också viktigt att tänka på att man själv tar sig fram till utfodringsplatsen, även när det blir vinter och djup snö. Rådjuren bör inte utfodras intill störande bebyggelse och trafikerade vägar. Kör upp flera flyktspår med skoter till och från utfodringsplatsen.

Starta inte utfodringen för sent
En foderautomat på rådjurens ståndplats är alltid ett nytt inslag i miljön. Att samtidigt fylla automaten med foder är tämligen meningslöst. Till att börja med kommer rådjuren inte att gå i närheten av automaten, än mindre röra fodret. I värsta fall byter de ståndplats. Foderautomaterna bör sättas upp i god tid under hösten. Inmatningen kan inledas när den naturliga födan börjat frysa ner. Fyll en plastkasse med foder och gå en runda på foderplatsen. Lägg några nävar foder på stubbar och stenar eller direkt på marken. Börja och sluta vid foderautomaterna. Kolla om rådjuren besökt det utlagda fodret efter en vecka.

När rådjuren börjat äta
Lägg ut färre men större högar när rådjuren börjar äta från det utlagda fodret. Fyll inte foderautomaterna förrän djuren äter upp de högar som läggs ut. De som kommer först till foderplatsen är get med kid. Det är viktigt att utfodringen sker kontinuerligt hela vintern fram tills det grönskar i markerna. Därefter sprider rådjuren självmant ut sig.

Städa foderplatsen
Efter avslutad fodersäsong ska foderplatsen städas och kalkas för att parasiter och sjukdomar inte ska spridas.

Lämpligt rådjursfoder
Ett populärt rådjursfoder i norra Sverige är Renfor (pellets), som är både vitaminiserat och mineraliserat. Välbärgat örtrikt ängshö är också begärligt foder för rådjuren vintertid.

/Olle Andersson

Åtgärder för att skapa boplatser till fågelarter som missgynnas av skogsbruket

2013-03-04
Arter beroende av gamla tallar
Vid avverkning lämnas tallar med anlag för grova och utstående grenar i kronan. Träden blir värdefullare om de ställs kvar gruppvis, särskilt i ostörda lägen, i bergig terräng och vid vatten. Denna grovkroniga typ av gamla tallar måste havsörn, kungsörn och fiskgjuse ha för att träden skall bära deras uppemot ett ton tunga risbon. Fiskgjusen kräver för sin bobyggnad en nästan platt trädkrona.

Låt enstaka/grupper av lämpliga fröträd växa in i den nya skogen. Dessa evighetsträd blir framtida gammeltallar som kanske blir lämpliga häckningsplatser för örn eller gjuse, men också framtida högstubbar till slagugglan.

Planera in små grupper av evighetsträd redan vid röjningstillfället. Dessa markeras med att ingen undervegetation röjs bort under gruppen. På sikt skapas gamla rötade tallar som spillkråkan gärna använder som sitt boträd. Boträden knäcks ofta vid bohålet och därigenom skapas en hålstubbe åt slagugglan. Slagugglan behöver också ett sitträd intill sin bostubbe. Kapa ett träd 5 meter över marken och ugglorna har ett bra sitträd från vilket de jagar, överlämnar mat eller vaktar sina ungar i boet.

Arter beroende av risbon
Många rovfågelarter häckar i större risbon, som ofta används under flera år. De olika arterna övertar ofta varandras bon. Gemensamt för risbobyggande arter är att de häckar i skogar med kraftiga grönkronor. Nyckelarten i detta sammanhang är duvhöken. Den är inte i sig hotad, men fyller en stor funktion som bobyggare åt de övriga medelstora rovfågelarterna. En alldeles speciell betydelse har duvhöken för lappugglan som inte själv bygger egna bon utan nyttjar andras. Eftersom lappugglan även häckar i konstgjorda risbon kan man med fördel själv bygga lämpliga bobalar/lådor i en lämplig häckningsmiljö.

Arter beroende av hålträd
Hackspettarna är nyckelarter genom att de skapar bon för andra hålbyggare. Viktigt för alla hackspettarter är att det finns riklig tillgång till död och döende ved. Bristen på gammal lövskog har gjort att arter som vitryggig hackspett, mindre hackspett och gråspett på senare tid minskat. Vitryggen kan redan ha försvunnit från Norrbottens skogar. För att säkerställa hålbyggarnas boplatser så måste vi målmedvetet skapa större andel löv i våra skogar. Vi måste tillåta ”ruttnande” träd i våra brukade skogar.

I samband med röjning och gallring i yngre bestånd måste vi lämna små grupper av träd som tillåts att utvecklas till gammal och döende skog. Låt lövskärmar och enstaka/grupper av lövträd på hyggen växa in i den nya skogen. Här skapas med tiden död och döende lövskog. I våra blandskogar måste vi också tänka på att låta grova lövträd stå kvar i beståndet hela omloppstiden.

/Olle Andersson

Att bruka, skydda och skapa biotoper i vårt skogslandskap

2013-03-02
Särskilt ansvar
Det är oundvikligt att ett intensivt skogsbruk får konsekvenser av olika slag för flora och fauna. Vissa arter påverkas positivt medan andra missgynnas. Arter som inte är bundna till någon speciell biotop, har stor anpassningsförmåga och klarar sig väl i den brukade skogen, medan arter som är beroende av speciella och idag ovanliga biotoper, kan ha svårt att hitta sitt ”livsrum”. De saknar alternativa biotoper och påverkas nästan alltid negativt när deras livsmiljö beskärs. Vi har ett särskilt ansvar för dessa arter.

Naturhänsyn
Grunden för en god flora- och faunavård är förekomsten av naturliga miljöer. Skogsbruket måste därför bedrivas på ett sådant sätt att den naturliga variationen i skogsmiljön bevaras eller återskapas. Vid alla skogliga åtgärder måste ”hänsynstanken” finnas med. Förutsättningar för framtidens flora och fauna grundläggs genom den hänsyn som tas idag. Med goda kunskaper och god planering före alla skogsskötselåtgärder kan vi skapa framtida livsmiljöer för de arter som ”farit illa” av det moderna skogsbrukets framfart. Det är vår skyldighet att se till att våra skogar får tillbaka de karaktärer som fanns i naturskogen och som många arter är beroende av för att leva och föröka sig.

Om du som skogsägare avverkar själv har du ju alla möjligheter att ta vederbörlig naturhänsyn. Om du däremot sätter bort/säljer skog på rot är det viktigt att du rådgör med den som planerar avverkningen och med entreprenören som ska avverka din skog, för att säkerställa den naturhänsyn som är möjlig att ta.

/Olle Andersson

Kan vi rädda flodpärlmusslan?

2013-03-02
Flodpärlmusslan tros ha funnits på jorden i minst 150 miljoner år. Den behöver rent friskt vatten för att överleva. Dessutom är den beroende av laxöring för att fortplanta sig. Förorenas ett vattendrag eller försvinner öringen, drabbas också ”pärlmusslan”. Om musslan försvinner är det ett allvarligt tecken på att vattendragets miljö håller på att förändras. Vill vi bevara flodpärlmusslan måste vi skydda dess livsmiljö.

Vår äldsta djurartFlodpärlmussla
Man känner igen flodpärlmusslan på dess kraftiga och mörka skal. Skalet är rundat till njurformat. Hos gamla individer är den äldsta delen bortfrätt. Flodpärlmusslan blir 10-15 cm lång och lever enbart i rinnande vatten, aldrig i sjöar. Den sitter på högkant i bottnar med sand, grus och sten. I Norrbotten har vi en musselart, som kan förväxlas med flodpärlmusslan. Det är dammusslan, den har tunnare skal, är ljusare och finns även i stillastående vatten som sjöar. På insidan av varje skalhalva, nära ena änden av gångjärnet, har flodpärlmusslan 1-2 kraftiga tänder, vilket dammusslan saknar. Pärlmusslan förekommer från Skåne till Lappland. Den är en uråldrig djurart, anpassad till ett liv i bäckar, åar och älvar med rent och näringsfattigt vatten. Den växer långsamt. I skalet bildas årsringar, som visar att flodpärlmusslan kan bli upp till 200 år gammal i norra Sverige. Människan har intresserat sig för pärlmusslan i åtminstone tvåtusen år. I sällsynta fall bildar de äkta pärlor, som har varit mycket eftertraktade av pärlfiskare. Från 1 januari 1994 är flodpärlmusslan fridlyst i hela landet. I Norrbotten har den varit fridlyst från 1955.

Öringen – Livsviktig för flodpärlmusslan
Flodpärlmusslan får sin näring genom att filtrera andningsvattnet med hjälp av gälarna. Födan består mest av växtdelar som transporteras från gälarna till munnen av flimmerhår. Musslan sitter stilla på samma ställe i åratal om det inte inträffar något ogynnsamt. Under gynnsamma förhållanden bildar flodpärlmusslan mycket täta bestånd, där musslorna står sida vid sida i flera lager på varandra, s.k. musselbänkar. I juli-augusti släpper hannarna ut spermierna i vattendraget. Honorna suger in dem med andningsvattnet och de upp till 4 miljoner äggen per individ befruktas. Flodpärlmusslan blir könsmogen vid 20 års ålder. Då är den ca 6-8 cm lång. Den har utvecklat en märklig egenhet som gör att den inte är helt beroende av korsbefruktning. Ensamma honor har förmågan att bilda spermier och självbefrukta sig. Det tar omkring 5 veckor för äggen att utvecklas på musslans gälar till små larver. För att utvecklas vidare måste de lyckas haka sig fast i gälbladen på en öring. Det är framför allt de öringsyngel som kläcktes samma vår, som fungerar som värdfiskar. Mussellarverna parasiterar på fisken, utan att skada. De hämtar näring från dess blod. Efter 8-10 månader har de utvecklats till ca 0.5 cm långa små musslor, färdiga att släppa från öringens gälar. Detta sker på försommaren och tycks sammanfalla med att de då årsgamla öringarna vandrar till nya ståndplatser i vattendraget. På så sätt kan flodpärlmusslan spridas både upp- och nedströms. För att de nyfödda musslorna skall överleva, måste de hamna i en sand- eller grusbotten där de kan suga sig fast och sitta skyddade. Flodpärlmusslor klarar inte längre perioder med stillastående vatten, då kvävs de.

De många hoten mot flodpärlmusslan
Så länge miljön var ren och oförstörd kunde inte pärlfisket utrota flodpärlmusslan.  Pärlfiskarna lämnade kvar de unga musslorna i vattendraget, eftersom det tar uppemot ett halvsekel för en stor pärla att bildas. Idag är det annorlunda. På grund av miljöförstöringen är flodpärlmusslan utrotningshotad. Under 1900-talet har pärlmusslan försvunnit helt från omkring hälften av de vattendrag i Sverige, där den tidigare funnits.
Människan är flodpärlmusslans enda verkliga fiende. När vattnet försuras minskar kalkhalten. Eftersom flodpärlmusslans skal till stor del består av kalk, kan den inte tillväxa i alltför kalkfattigt vatten. När vattnet blir riktigt surt, kan det dessutom direkt skada musslorna. En av de allra viktigaste orsakerna till flodpärlmusslans tillbakagång är brist på öring. Det finns många orsaker till att öringen minskar eller försvinner, bl.a. försurning, skogsbruk och olika typer av vattenföroreningar. Pärlmusselbestånd skadas ofta av att man gräver eller kör direkt i vattendraget där de lever. Detta sker i samband med utdikningsprojekt, vägbyggnation och skogsbruk. Öringens lekbottnar slammar då igen och musslornas förökning uteblir.

Varför bevara flodpärlmusslan
Att flodpärlmusslan nu är på väg att försvinna kan tolkas som en allvarlig larmsignal. Den kräver rent och klart vatten, som får strömma fritt där de ekologiska samspelen mellan arterna inte är störda. Med flodpärlmusslan försvinner en hel naturtyp, som tidigare har varit vanlig. Vi kan utgå ifrån, att flodpärlmusslan inte är den enda art som är beroende av denna miljö. Svenska forskare har visat att flodpärlmusslan kan ha stor betydelse som miljöarkiv. Den lagrar de ämnen som passerar vattendraget i sitt skal. Ett 50-tal ämnen har kunnat analyseras, och med hjälp av årsringarna vet man när inlagringen i skalet skedde. Förändringar i vattenkemi och markanvändning för länge sedan kan spåras på det sättet.

Det viktigaste skälet till att bevara hotade arter är kanske etiskt. Varje art och naturtyp har rätt att existera oberoende av människan. Vi har ett ansvar gentemot framtida generationer att inte förbruka arvet av en variationsrik natur. Vatten och luft kan vi rena, men en utrotad art går aldrig att få tillbaka.

/Olle Andersson

Lappugglan är anpassad för snö och vinter

2013-02-18
Lappugglan är vår näst största uggleart, men den väger bara hälften som vår största uggla – berguven. Till storleken ser lappugglan imponerande ut, men större delen av kroppsvolymen utgörs av den luftfyllda och värmande fjäderdräkten.

Jakten bedriver den i form av koncentrationsjakt från träd, buskar, ladtak, stolpar eller andra utsiktsplatser, varifrån den lokaliserar bytet. Lappugglan är en smågnagarspecialist. Analys av spybollar har visat att 98% av födan består av smågnagare. Den jagar under alla tider på dygnet.

På 50-70 meter kan lappugglan lyssna sig till sork som befinner sig under snön och efter direkt anflygning fånga den. Lappugglans långa ben och klor visar på en väl utvecklad anpassning för att fånga byten under snö och ris. Skarsnö gör det omöjligt för ugglan att få tag i byten. Synen är också väl utvecklad, ugglan kan upptäcka byten på snö eller i vägdiken på upp till 200 meters avstånd.

Lappugglan har rykte om sig att vara mycket aggressiv vid försvar av bo med ägg eller ungar. Honan är mest aktiv i detta sammanhang. Äggen läggs vanligast i mitten av april.
Antalet ungar är oftast 3-5 i antal, mycket beroende av tillgången på smågnagare. Vid brist på smågnagare uteblir häckning, men ugglorna kan finnas kvar i sitt hemområde.

Lappugglan är sedan länge känd från de nordliga barrskogarna i Norrbotten. Trots att den anses vara stationär innebär beroendet av sorkar, att under år med sorkbrist måste ugglorna leva ett nomadliv. Under årtionden har ugglan häckat i Vitåskogarna, mest beroende av bra jaktmarker för sin överlevnad. Lappugglan föredrar att söka föda på eller i anslutning till hyggen, myrar och vägslänter samt igenväxande odlingsmarker.

Ringmärkning har visat att lappugglor från Norrbotten, under sorkfattiga år kan flytta till Jämtland och Medelpad för att häcka och att vissa gamla fåglar från inlandet kan bege sig österut till Finland och Ryssland. Men majoriteten av lappugglorna är stationära och stannar i stort sett livet ut i sitt hemområde.

Lappugglan bygger inga egna bon för sin häckning, den lånar färdigbyggda risbon av duvhök eller vråk. Ugglan ”klöser” bara till i botten av boet för att äggen skall ligga kvar. Att låna boet är möjligt eftersom lappugglan häckar tidigt i mars-april, innan duvhök och vråk återvänder till sina tidigare boplatser. Lappugglan häckar även i konstgjorda risbon om sådana finns i området. Stora risbon är numera en bristvara! Träden i vårt brukade skogslandskap är inte tillräckligt kraftiga, för att vara attraktiva boplatser för duvhök och vråk. Lappugglan behöver människans hjälp med sin bostadsbrist – Bygg konstgjorda bobalar!

/Olle Andersson

Vinterinventering av älg inom Vitå skifteslag i början av mars

2013-02-18
Bosse Lindroth med sin gyrokopter och spanaren Folke Kristoffersson inventerar ca 5 900 ha samma dag.

Ett bra sätt att skatta vinterstammens numerärVinterinventering med gyrokopter
Hur stor vinterstam har vi?
Med vår inventering ser vi trender år från år på hur vinterstammen förändras.
Hur många vintergäster har vi från grannmarkerna?

Resultat av våra inventeringar
År 2010 = 11.8 älgar per 1000 ha = 35% avskjutning av vinterstammen.
År 2011 = 13.4 älgar per 1000 ha = 37% avskjutning av vinterstammen.
År 2012 = 11.8 älgar per 1000 ha = 37% avskjutning av vinterstammen.
År 2013 = 10.2 älgar per 1000 ha =

Vedertaget avskjutningsmål är ca 40% av vinterstammen i en balanserad älgstam.

/Olle Andersson

Skogsbrukets effekter på tjädrarnas spelplatser

2013-02-11
Varför minskar skogsfågeln?
I naturskogen är tjädertätheten tre gånger så hög som i kulturskogen. Kvarvarande rester av gamla, flerskiktade skogar, som är gynnsamma för skogsfågeln minskar i snabb takt. Dessutom har stora arealer våtmarker dikats ut. Dessa förändringar i skogsfågelns livsmiljöer har lett till kraftiga nedgångar i stammarna och värst drabbad är tjädern. Det avverkas spelplats efter spelplats och tjädern har svårt att hitta nya lämpliga lokaler för sin fortplantning.

Varför är det så viktigt att skydda tjädern?
Tjädern är inte utrotningshotad i vårt land, men har idag betydligt svagare stammar än på 1940-talet. Tjädern är inte bara ett värdefullt jaktbart vilt och en obeskrivlig upplevelse på spelplatsen, den är också något av ett adelsmärke för den produktiva och variationsrika storskogen. Med tjäder i våra skogar dokumenterar vi friskheten i vårt skogslandskap.

Vilka krav har tjädern på sin livsmiljö?
Tjädern trivs i luckiga, produktiva skogar med välutvecklad markflora och insekter för sitt näringsfång samt skyddande undervegetation. Tjädern måste ha tillgång till sumpskogar och våtmarker och gynnas av flerskiktade skogsbestånd. Tjäderns spelplatser ligger vanligen i traktens äldsta skogsmiljöer, lokaler som idag är mycket starkt avverkningshotade.

Spelplatsen är centrum för en grupp tjädertuppar.
Tupparna delar upp spelplatsen i revir och omgivningen i hemvisten. Tjäderspelplatserna kan se mycket olika ut, men deras drag av oföränderlig miljö är gemensam. Gamla spelplatser består alltid av stabila vegetationstyper. Stort inslag av skogliga impediment och gammal skog präglar de spelplatser som fortfarande intresserar tjädertuppar. Myrflikar, kantskog, hällmarksskog, långsamväxande tallskog och gammal granskog är säkra ingredienser för en bra tjäderspelplats.

Hönornas revir och krav på vegetation.
Hönreviren har stora variationer. Det viktiga tycks vara att hönan under värp- och ruvningstiden har tillgång till en miljö med närhet till variationsrik föda. Sumpskog och myrkanter är därför viktiga biotoper om våren. Där serveras, redan när snön fortfarande ligger kvar, knoppar av tuvull. För hönan är tuvullens höga halter av kalcium och fosfor viktiga under äggproduktionen. I dagens kulturskogar tar hönorna praktiskt taget alla vegetationstyper i anspråk som boplats.

Speltokiga tjädrar – Ett skogligt sjukdomssymtom.
Idag observeras speltokiga tjädrar mycket ofta. Under 1950-talet var det sällsynta företeelser. Där speltokiga tjädrar förekommer finns alltid nyupptagna hyggen i närheten. Tuppar och hönor drabbas av psykisk obalans när skogsbruket ”tagit” den skog som en gång var tjäderns. Vad som händer med spelplatsen vid kalavverkning beror hur de närliggande markerna ser ut. Har tjädern bara utnyttjat en del av en spelvärdig biotop, får man inom ett par år en förflyttning i sidled av spelområdet. Denna nya lokal hyser i huvudsak yngre tuppar, medan de gamla håller sig kvar i den invanda lokalens grannskap tills de dör. Ofta övergår de till att bli s.k. speltokiga tuppar.

Kan man avverka på själva spelplatsen?
I första hand bör du som markägare överväga att låta spelplatsen få bli en gammelskogsoas i landskapet. Inga skogliga ingrepp får ske under mars-juni. Man kan förena tjäderns krav på spelplats med visst skogsbruk, men den innersta kärnan av spelplatsen skall i princip alltid lämnas orörd. Avverka små ytor i ett mosaikartat mönster. Efter genomhuggning bör det stå kvar minst 400 träd/ha. Behåll naturlig skiktning i beståndet. Eftersträva variation i trädtätheten. Tupparna vill ha skog med omväxlande täta och öppna partier. Spara därför naturligt förekommande små grangrupper. Se till att det finns tillräcklig undervegetation så att sikten 1 m över marken inte överskrider 70 m. Lämna en ridå av äldre skog runt spelet som är tillräckligt bred för att hindra fri insyn. Spara några äldre grovkvistiga tallar som natträd.

Den framtida skogen – En skog för tjäder?
Skogsbruket har idag en mycket positiv inställning till att skydda tjädrarnas spelplatser. Varför blir då spelplatser kalavverkade?

Orsakerna kan vara många.Tjäder
Skogsbrukets företrädare saknar uppgifter om var spelplatserna finns.
Skogsbrukets företrädare saknar kunskap om tjädrarnas krav på sin spelplats.
Hur hittar man kärnspelplatsen?
Hur reagerar tupparna för en avverkning, på eller i anslutning till spelplatsen?
Vilka skötselmetoder kan skogsbruket arbeta med?
Återvänder tuppar till gamla spelplatser som efter slutavverkning beskogats?

Med den forskning som pågår och det intresse som finns hos skogsbruket,
för att bevara tjädrarnas spelplatser, kan vi nog räkna med att framtidens
skogar också blir en skog för tjädern.

/Olle Andersson

Tack för jakten 2012!

2013-02-09
Denna höst i VJF var min första hela älgjakt. Det har varit en lärorik, spännande och rolig höst med ett härligt gäng. Det har känts som en trygg utbildning när de mer erfarna har tipsat och berättat om allt från själva jakten till slakten. Tidigare höstar har jag ägnat åt sjöfågeljakt, i år blev det har- och älgjakt. Framförallt måste jag få tacka mina två ”jaktmentorer” Olle och Stefan Andersson för en intressant och framförallt rolig jakt. Detta var en höst men det blir väl många fler!

Det känns mycket roligt att Jaktvårdsföreningen nu tar steget in på webben. Det är ett bra initiativ av många anledningar. Då jakten är ett intresse som alltid tar plats inne i skogen eller i vassen så är lärdomen om hur det är att jaga ytterst begränsad. Internet är ett utmärkt sätt för familj, släkt och vänner att ta del av en såpass härlig aktivitet. Internet är en enorm möjlighet. Men vad vi alla måste komma ihåg är att internet är ett redskap som är till för att underlätta. Precis som en yxa är det ett redskap, men precis som yxan är internet endast en hårsmån från att vara ett vapen. Men tillsammans med ansvar blir internet en fantastisk plats med historier, bilder, gemenskap och
information.

Tack för ordet och än en gång, suveränt initiativ. Och jag hoppas att vi alla ses den nionde mars.

/Joakim Andersson

Älgjakten i Vitå från 1900-talets början och fram till 2012

2013-02-08
Framlidna jägarprofilen Hugo Nilsson från byn, har berättat för mig hur älgjakten bedrevs från 1900-talets början och fram till bildandet av Vitå jaktvårdsområde 1964.
Han var med på älgjakt första gången 1909 och då sköt han som 16-åring sina första 2 älgar.

Byns jägare använde sig av gemensamhetsjakt fram till 1915
Jaktsättet var passjakt med drevkarlar. Drevjakterna startade ofta från järnvägen norr om Vitåmarken. Man drev med vinden och hann flera drev per dag. Ett 20-tal jägare deltog i jakten. De flesta jagade med 12 mm Remingtongevär och några hade 6.5 mm Mausergevär.
Under dessa gemensamhetsjakter fick man upp till 7 älgar under den lovliga allmänna jakten. Vissa år fanns det mycket älg, men på grund av tilltagande olovlig jakt minskade älgstammen. Jaktbytet delades lika och även hudarna delades efter det att de ”barkats”.

Efter 1915 och fram till 1964 jagades älg enskilt
Jägarna själva bildade små kompislag som jagade enskilt. Jaktformen var i huvudsak passjakt, kombinerad med någon form av smygjakt. De mer rutinerade älgjägarna hade älghundar. Jaktmarkerna var stora, då man för det mesta jagade utanför Vitåmarken.
Under den allmänna jakttiden på 1960-talet, var ett 80-tal älgjägare ute på jakt. Det var sällan man fick någon älg under lovlig tid. De som fick älg, startade oftast jakten långt före lovlig jaktstart. Älg sköts hela året, vilket resulterade i att älgstammen minskade till en så låg nivå, att laglydiga jägare inom byn började organisera sig för att få slut på den utbredda tjuvjakten. Ett jaktvårdsområde bildades 1964 och därmed började en ny era över Vitås älgmarker.

Efter 1964 blev all älgjakt gemensam i Vitå
Älgjägarnas antal minskade till ett 60-tal, när viltvårdsområdet bildades och jakten blev gemensam. Älgstammen var i början svag och vid första gemensamhetsjakten 1965 fälldes endast 2 älgar. Älgstammen ökade med hjälp av små tilldelningar, koförbud och korta jakttider. 1975 fälldes 7 älgar och nu ökade älgstammen kraftigt. 1980 fälldes 51 älgar för att bromsa upp den hastigt ökande älgstammen. Under 2000-talet och fram till 2012 har avskjutningen legat på 30-35 älgar.

Under 2012 upplöstes Vitå viltvårdsområde
I samband med detta bildades två föreningar Vitå jaktvårdsförening och Vitå jaktsällskap.

/Olle Andersson