Kategoriarkiv: Djur och fåglar

Även fåglarna kan ha bostadsbrist!

2013-03-10
Genom att bygga fågelholkar kan du hjälpa fåglarna att hitta bra boplatser, där de kan lägga sina ägg och få ungar. Sätt upp holkarna under höst och vinter så hinner de smälta in i naturens färgskala, innan det är dags för vårfåglarna att flytta in. Fågelholkar fungerar även som övernattningsbostäder för våra vinterfåglar.

Att bygga en holk
Använd ohyvlat virke så att fåglarna kan klättra utan att halka. Virket ska vara obehandlat och fritt från skadliga kemikalier. Stoppa inte in hö eller sågspån i holken. Avverka inte rötade och ihåliga trädstammar för holktillverkning. Låt dessa hålträd stå kvar i sin rätta skogliga miljö, där gör de mest nytta.

Specialholkar
Slaguggla och lappuggla häckar gärna i en holk av ”lådmodell” utan tak. Lappugglan gillar att häcka på konstgjorda risbalar i skyddande skog.

Måttabell

Fågelart Framstycke
cm
Bakstycke
cm
Botten
cm
Ingångshål
cm
Svartvit  flugsnappare 28 30 12 3
Talgoxe 28 30 12 3
Blåmes 28 30 12 3
Rödstjärt 28 30 12 5
Stare 28 30 14 5
Knipa 45 50 25 10
Pärluggla 45 50 25 10
Sparvuggla 45 50 25 5

Placering
Undvik att spika direkt i trädet. Höjden över marken skall vara betryggande för att förhindra besök från katter. Holken ska placeras i skugga. Väderstreck har ingen betydelse. Större fåglar behöver plats för inflygning. Holken får inte placeras så att den lutar bakåt, vilket kan försvåra för ungarna att komma ut efter kläckning.

Rensa holken
Inte nödvändigt, naturliga hålstubbar rensas ju inte. Många fåglar rensar själva eller bygger på det gamla boet. Kasta ur fjolårets ”surägg” från knipholkarna.

/Olle Andersson

Tips till den som vill hjälputfodra rådjur under vintern

2013-03-06
Om jag som jägare/viltvårdare vill hjälputfodra rådjur som jag sett på mina jaktmarker, krävs en hel del planering för att få ett lyckat resultat.

Rätt plats för utfodringen
Välj en plats där rådjuren själv tycker om att vistas under vintern. Där skall finnas blåbärsris och skyddande skog. Foderautomaterna bör placeras i högstammig granskog, gärna öppet och i söderläge. Foderplatsen ska bestå av flera, väl åtskilda matbord, där det också skall finnas en saltsten för att tillgodose djurens behov av salt och mineraler. Om foderplatsen besöks av flera rådjur, så får inte ranglåga unga djur och killingar komma fram för äta av fodret. Djuren dör på utfodringsplatsen trots att mat finns. Det är också viktigt att tänka på att man själv tar sig fram till utfodringsplatsen, även när det blir vinter och djup snö. Rådjuren bör inte utfodras intill störande bebyggelse och trafikerade vägar. Kör upp flera flyktspår med skoter till och från utfodringsplatsen.

Starta inte utfodringen för sent
En foderautomat på rådjurens ståndplats är alltid ett nytt inslag i miljön. Att samtidigt fylla automaten med foder är tämligen meningslöst. Till att börja med kommer rådjuren inte att gå i närheten av automaten, än mindre röra fodret. I värsta fall byter de ståndplats. Foderautomaterna bör sättas upp i god tid under hösten. Inmatningen kan inledas när den naturliga födan börjat frysa ner. Fyll en plastkasse med foder och gå en runda på foderplatsen. Lägg några nävar foder på stubbar och stenar eller direkt på marken. Börja och sluta vid foderautomaterna. Kolla om rådjuren besökt det utlagda fodret efter en vecka.

När rådjuren börjat äta
Lägg ut färre men större högar när rådjuren börjar äta från det utlagda fodret. Fyll inte foderautomaterna förrän djuren äter upp de högar som läggs ut. De som kommer först till foderplatsen är get med kid. Det är viktigt att utfodringen sker kontinuerligt hela vintern fram tills det grönskar i markerna. Därefter sprider rådjuren självmant ut sig.

Städa foderplatsen
Efter avslutad fodersäsong ska foderplatsen städas och kalkas för att parasiter och sjukdomar inte ska spridas.

Lämpligt rådjursfoder
Ett populärt rådjursfoder i norra Sverige är Renfor (pellets), som är både vitaminiserat och mineraliserat. Välbärgat örtrikt ängshö är också begärligt foder för rådjuren vintertid.

/Olle Andersson

Kan vi rädda flodpärlmusslan?

2013-03-02
Flodpärlmusslan tros ha funnits på jorden i minst 150 miljoner år. Den behöver rent friskt vatten för att överleva. Dessutom är den beroende av laxöring för att fortplanta sig. Förorenas ett vattendrag eller försvinner öringen, drabbas också ”pärlmusslan”. Om musslan försvinner är det ett allvarligt tecken på att vattendragets miljö håller på att förändras. Vill vi bevara flodpärlmusslan måste vi skydda dess livsmiljö.

Vår äldsta djurartFlodpärlmussla
Man känner igen flodpärlmusslan på dess kraftiga och mörka skal. Skalet är rundat till njurformat. Hos gamla individer är den äldsta delen bortfrätt. Flodpärlmusslan blir 10-15 cm lång och lever enbart i rinnande vatten, aldrig i sjöar. Den sitter på högkant i bottnar med sand, grus och sten. I Norrbotten har vi en musselart, som kan förväxlas med flodpärlmusslan. Det är dammusslan, den har tunnare skal, är ljusare och finns även i stillastående vatten som sjöar. På insidan av varje skalhalva, nära ena änden av gångjärnet, har flodpärlmusslan 1-2 kraftiga tänder, vilket dammusslan saknar. Pärlmusslan förekommer från Skåne till Lappland. Den är en uråldrig djurart, anpassad till ett liv i bäckar, åar och älvar med rent och näringsfattigt vatten. Den växer långsamt. I skalet bildas årsringar, som visar att flodpärlmusslan kan bli upp till 200 år gammal i norra Sverige. Människan har intresserat sig för pärlmusslan i åtminstone tvåtusen år. I sällsynta fall bildar de äkta pärlor, som har varit mycket eftertraktade av pärlfiskare. Från 1 januari 1994 är flodpärlmusslan fridlyst i hela landet. I Norrbotten har den varit fridlyst från 1955.

Öringen – Livsviktig för flodpärlmusslan
Flodpärlmusslan får sin näring genom att filtrera andningsvattnet med hjälp av gälarna. Födan består mest av växtdelar som transporteras från gälarna till munnen av flimmerhår. Musslan sitter stilla på samma ställe i åratal om det inte inträffar något ogynnsamt. Under gynnsamma förhållanden bildar flodpärlmusslan mycket täta bestånd, där musslorna står sida vid sida i flera lager på varandra, s.k. musselbänkar. I juli-augusti släpper hannarna ut spermierna i vattendraget. Honorna suger in dem med andningsvattnet och de upp till 4 miljoner äggen per individ befruktas. Flodpärlmusslan blir könsmogen vid 20 års ålder. Då är den ca 6-8 cm lång. Den har utvecklat en märklig egenhet som gör att den inte är helt beroende av korsbefruktning. Ensamma honor har förmågan att bilda spermier och självbefrukta sig. Det tar omkring 5 veckor för äggen att utvecklas på musslans gälar till små larver. För att utvecklas vidare måste de lyckas haka sig fast i gälbladen på en öring. Det är framför allt de öringsyngel som kläcktes samma vår, som fungerar som värdfiskar. Mussellarverna parasiterar på fisken, utan att skada. De hämtar näring från dess blod. Efter 8-10 månader har de utvecklats till ca 0.5 cm långa små musslor, färdiga att släppa från öringens gälar. Detta sker på försommaren och tycks sammanfalla med att de då årsgamla öringarna vandrar till nya ståndplatser i vattendraget. På så sätt kan flodpärlmusslan spridas både upp- och nedströms. För att de nyfödda musslorna skall överleva, måste de hamna i en sand- eller grusbotten där de kan suga sig fast och sitta skyddade. Flodpärlmusslor klarar inte längre perioder med stillastående vatten, då kvävs de.

De många hoten mot flodpärlmusslan
Så länge miljön var ren och oförstörd kunde inte pärlfisket utrota flodpärlmusslan.  Pärlfiskarna lämnade kvar de unga musslorna i vattendraget, eftersom det tar uppemot ett halvsekel för en stor pärla att bildas. Idag är det annorlunda. På grund av miljöförstöringen är flodpärlmusslan utrotningshotad. Under 1900-talet har pärlmusslan försvunnit helt från omkring hälften av de vattendrag i Sverige, där den tidigare funnits.
Människan är flodpärlmusslans enda verkliga fiende. När vattnet försuras minskar kalkhalten. Eftersom flodpärlmusslans skal till stor del består av kalk, kan den inte tillväxa i alltför kalkfattigt vatten. När vattnet blir riktigt surt, kan det dessutom direkt skada musslorna. En av de allra viktigaste orsakerna till flodpärlmusslans tillbakagång är brist på öring. Det finns många orsaker till att öringen minskar eller försvinner, bl.a. försurning, skogsbruk och olika typer av vattenföroreningar. Pärlmusselbestånd skadas ofta av att man gräver eller kör direkt i vattendraget där de lever. Detta sker i samband med utdikningsprojekt, vägbyggnation och skogsbruk. Öringens lekbottnar slammar då igen och musslornas förökning uteblir.

Varför bevara flodpärlmusslan
Att flodpärlmusslan nu är på väg att försvinna kan tolkas som en allvarlig larmsignal. Den kräver rent och klart vatten, som får strömma fritt där de ekologiska samspelen mellan arterna inte är störda. Med flodpärlmusslan försvinner en hel naturtyp, som tidigare har varit vanlig. Vi kan utgå ifrån, att flodpärlmusslan inte är den enda art som är beroende av denna miljö. Svenska forskare har visat att flodpärlmusslan kan ha stor betydelse som miljöarkiv. Den lagrar de ämnen som passerar vattendraget i sitt skal. Ett 50-tal ämnen har kunnat analyseras, och med hjälp av årsringarna vet man när inlagringen i skalet skedde. Förändringar i vattenkemi och markanvändning för länge sedan kan spåras på det sättet.

Det viktigaste skälet till att bevara hotade arter är kanske etiskt. Varje art och naturtyp har rätt att existera oberoende av människan. Vi har ett ansvar gentemot framtida generationer att inte förbruka arvet av en variationsrik natur. Vatten och luft kan vi rena, men en utrotad art går aldrig att få tillbaka.

/Olle Andersson

Lappugglan är anpassad för snö och vinter

2013-02-18
Lappugglan är vår näst största uggleart, men den väger bara hälften som vår största uggla – berguven. Till storleken ser lappugglan imponerande ut, men större delen av kroppsvolymen utgörs av den luftfyllda och värmande fjäderdräkten.

Jakten bedriver den i form av koncentrationsjakt från träd, buskar, ladtak, stolpar eller andra utsiktsplatser, varifrån den lokaliserar bytet. Lappugglan är en smågnagarspecialist. Analys av spybollar har visat att 98% av födan består av smågnagare. Den jagar under alla tider på dygnet.

På 50-70 meter kan lappugglan lyssna sig till sork som befinner sig under snön och efter direkt anflygning fånga den. Lappugglans långa ben och klor visar på en väl utvecklad anpassning för att fånga byten under snö och ris. Skarsnö gör det omöjligt för ugglan att få tag i byten. Synen är också väl utvecklad, ugglan kan upptäcka byten på snö eller i vägdiken på upp till 200 meters avstånd.

Lappugglan har rykte om sig att vara mycket aggressiv vid försvar av bo med ägg eller ungar. Honan är mest aktiv i detta sammanhang. Äggen läggs vanligast i mitten av april.
Antalet ungar är oftast 3-5 i antal, mycket beroende av tillgången på smågnagare. Vid brist på smågnagare uteblir häckning, men ugglorna kan finnas kvar i sitt hemområde.

Lappugglan är sedan länge känd från de nordliga barrskogarna i Norrbotten. Trots att den anses vara stationär innebär beroendet av sorkar, att under år med sorkbrist måste ugglorna leva ett nomadliv. Under årtionden har ugglan häckat i Vitåskogarna, mest beroende av bra jaktmarker för sin överlevnad. Lappugglan föredrar att söka föda på eller i anslutning till hyggen, myrar och vägslänter samt igenväxande odlingsmarker.

Ringmärkning har visat att lappugglor från Norrbotten, under sorkfattiga år kan flytta till Jämtland och Medelpad för att häcka och att vissa gamla fåglar från inlandet kan bege sig österut till Finland och Ryssland. Men majoriteten av lappugglorna är stationära och stannar i stort sett livet ut i sitt hemområde.

Lappugglan bygger inga egna bon för sin häckning, den lånar färdigbyggda risbon av duvhök eller vråk. Ugglan ”klöser” bara till i botten av boet för att äggen skall ligga kvar. Att låna boet är möjligt eftersom lappugglan häckar tidigt i mars-april, innan duvhök och vråk återvänder till sina tidigare boplatser. Lappugglan häckar även i konstgjorda risbon om sådana finns i området. Stora risbon är numera en bristvara! Träden i vårt brukade skogslandskap är inte tillräckligt kraftiga, för att vara attraktiva boplatser för duvhök och vråk. Lappugglan behöver människans hjälp med sin bostadsbrist – Bygg konstgjorda bobalar!

/Olle Andersson

Vinterinventering av älg inom Vitå skifteslag i början av mars

2013-02-18
Bosse Lindroth med sin gyrokopter och spanaren Folke Kristoffersson inventerar ca 5 900 ha samma dag.

Ett bra sätt att skatta vinterstammens numerärVinterinventering med gyrokopter
Hur stor vinterstam har vi?
Med vår inventering ser vi trender år från år på hur vinterstammen förändras.
Hur många vintergäster har vi från grannmarkerna?

Resultat av våra inventeringar
År 2010 = 11.8 älgar per 1000 ha = 35% avskjutning av vinterstammen.
År 2011 = 13.4 älgar per 1000 ha = 37% avskjutning av vinterstammen.
År 2012 = 11.8 älgar per 1000 ha = 37% avskjutning av vinterstammen.
År 2013 = 10.2 älgar per 1000 ha =

Vedertaget avskjutningsmål är ca 40% av vinterstammen i en balanserad älgstam.

/Olle Andersson

Skogsbrukets effekter på tjädrarnas spelplatser

2013-02-11
Varför minskar skogsfågeln?
I naturskogen är tjädertätheten tre gånger så hög som i kulturskogen. Kvarvarande rester av gamla, flerskiktade skogar, som är gynnsamma för skogsfågeln minskar i snabb takt. Dessutom har stora arealer våtmarker dikats ut. Dessa förändringar i skogsfågelns livsmiljöer har lett till kraftiga nedgångar i stammarna och värst drabbad är tjädern. Det avverkas spelplats efter spelplats och tjädern har svårt att hitta nya lämpliga lokaler för sin fortplantning.

Varför är det så viktigt att skydda tjädern?
Tjädern är inte utrotningshotad i vårt land, men har idag betydligt svagare stammar än på 1940-talet. Tjädern är inte bara ett värdefullt jaktbart vilt och en obeskrivlig upplevelse på spelplatsen, den är också något av ett adelsmärke för den produktiva och variationsrika storskogen. Med tjäder i våra skogar dokumenterar vi friskheten i vårt skogslandskap.

Vilka krav har tjädern på sin livsmiljö?
Tjädern trivs i luckiga, produktiva skogar med välutvecklad markflora och insekter för sitt näringsfång samt skyddande undervegetation. Tjädern måste ha tillgång till sumpskogar och våtmarker och gynnas av flerskiktade skogsbestånd. Tjäderns spelplatser ligger vanligen i traktens äldsta skogsmiljöer, lokaler som idag är mycket starkt avverkningshotade.

Spelplatsen är centrum för en grupp tjädertuppar.
Tupparna delar upp spelplatsen i revir och omgivningen i hemvisten. Tjäderspelplatserna kan se mycket olika ut, men deras drag av oföränderlig miljö är gemensam. Gamla spelplatser består alltid av stabila vegetationstyper. Stort inslag av skogliga impediment och gammal skog präglar de spelplatser som fortfarande intresserar tjädertuppar. Myrflikar, kantskog, hällmarksskog, långsamväxande tallskog och gammal granskog är säkra ingredienser för en bra tjäderspelplats.

Hönornas revir och krav på vegetation.
Hönreviren har stora variationer. Det viktiga tycks vara att hönan under värp- och ruvningstiden har tillgång till en miljö med närhet till variationsrik föda. Sumpskog och myrkanter är därför viktiga biotoper om våren. Där serveras, redan när snön fortfarande ligger kvar, knoppar av tuvull. För hönan är tuvullens höga halter av kalcium och fosfor viktiga under äggproduktionen. I dagens kulturskogar tar hönorna praktiskt taget alla vegetationstyper i anspråk som boplats.

Speltokiga tjädrar – Ett skogligt sjukdomssymtom.
Idag observeras speltokiga tjädrar mycket ofta. Under 1950-talet var det sällsynta företeelser. Där speltokiga tjädrar förekommer finns alltid nyupptagna hyggen i närheten. Tuppar och hönor drabbas av psykisk obalans när skogsbruket ”tagit” den skog som en gång var tjäderns. Vad som händer med spelplatsen vid kalavverkning beror hur de närliggande markerna ser ut. Har tjädern bara utnyttjat en del av en spelvärdig biotop, får man inom ett par år en förflyttning i sidled av spelområdet. Denna nya lokal hyser i huvudsak yngre tuppar, medan de gamla håller sig kvar i den invanda lokalens grannskap tills de dör. Ofta övergår de till att bli s.k. speltokiga tuppar.

Kan man avverka på själva spelplatsen?
I första hand bör du som markägare överväga att låta spelplatsen få bli en gammelskogsoas i landskapet. Inga skogliga ingrepp får ske under mars-juni. Man kan förena tjäderns krav på spelplats med visst skogsbruk, men den innersta kärnan av spelplatsen skall i princip alltid lämnas orörd. Avverka små ytor i ett mosaikartat mönster. Efter genomhuggning bör det stå kvar minst 400 träd/ha. Behåll naturlig skiktning i beståndet. Eftersträva variation i trädtätheten. Tupparna vill ha skog med omväxlande täta och öppna partier. Spara därför naturligt förekommande små grangrupper. Se till att det finns tillräcklig undervegetation så att sikten 1 m över marken inte överskrider 70 m. Lämna en ridå av äldre skog runt spelet som är tillräckligt bred för att hindra fri insyn. Spara några äldre grovkvistiga tallar som natträd.

Den framtida skogen – En skog för tjäder?
Skogsbruket har idag en mycket positiv inställning till att skydda tjädrarnas spelplatser. Varför blir då spelplatser kalavverkade?

Orsakerna kan vara många.Tjäder
Skogsbrukets företrädare saknar uppgifter om var spelplatserna finns.
Skogsbrukets företrädare saknar kunskap om tjädrarnas krav på sin spelplats.
Hur hittar man kärnspelplatsen?
Hur reagerar tupparna för en avverkning, på eller i anslutning till spelplatsen?
Vilka skötselmetoder kan skogsbruket arbeta med?
Återvänder tuppar till gamla spelplatser som efter slutavverkning beskogats?

Med den forskning som pågår och det intresse som finns hos skogsbruket,
för att bevara tjädrarnas spelplatser, kan vi nog räkna med att framtidens
skogar också blir en skog för tjädern.

/Olle Andersson